Boyles slumhund lite överskattad

I stället för att göra en mindre film med Ewan McGregor i huvudrollen fick Boyle en gigantbudget när han valde superstjärnan Leonardo DiCaprio. Mot all förmodan gillade jag strandrullen. Boyle har därefter fortsatt att leverera intressanta filmer som Sunshine och 28 dagar senare. Men nu när en av hans filmer får ett erkännande (åtta Oscars) står jag här som ett frågetecken. Är Slumdog Millionaire så fantastisk? Verkligen inte. Det är fullt förståeligt att filmen vinner de tekniska priserna (som fotot av Anthony Dod Mantle). Med små kameror har filmteamet arbetat i riktiga slummen ganska obemärkt. Men känslan av realism som skulle kunna finnas där (med tanke på arbetsmetoderna) saknas. Filmen har körts igenom ett filter som heter "lagom". Lagom är förmodligen succéreceptet för att nå så många som möjligt. Men borde det inte vara en synd att göra en fint paketerad film om den indiska slummen när alla förutsättningar finns för att göra något äkta? På det här viset behöver vi inte se för mycket djävulskap, känna för mycket eller tänka för mycket. När vi sett klart kanske vi till och med kan skänka en tia eller två till Radiohjälpen. Men jag då? Jag som ville få en fet smäll i magen. Här blir jag smekt av Danny Boyle med bilder från en förhöjd verklighet. Slumdog Millionaire är inte dålig. Jag kan uppskatta en snabbgenomgång av indisk nutidshistoria berättad från den heta stolen i Vem vill bli miljonär. Hur kan
slumungen ha svaren på frågorna? Har han fuskat? Frågorna i tävligen leder filmen vidare in i Jamals tankevärld, och vi får se hur han känner till de rätta svaren (som i vissa fall är bus-enkla). Tydligen kan man gå livets hårda skola och lära sig ett och annat. Slumdog är fin underhållning. Men förvänta dig inga värdefulla insikter.

Boyles slumhund lite överskattad

Riktiga filmnördar brukar ofta dissa Danny Boyle och hans filmer. Möjligen beror det på att han sålde sig i samband med filmatiseringen av The Beach.