Boss på eget bolag

När Kuriren plingar på den kraftiga träporten på Södermalm, som både inhyser Sara Bergs lägenhet och hennes skivbolag Gaymonkey records, längtar både jag och fotograf efter värme. Stockholm har blivit kallt ? som Orup en gång sa. Men där gick vi bet. Sara vill nämligen att vi flyttar den stundande intervjun till ett närliggande café. ? Det är ju mitt hem liksom. Det känns bättre om vi går hit. Det är ingen vild gissning, ens efter att bara ha träffat henne en dryg timme, att påstå att Sara Berg är en tjej med stark integritet. Vilja verkar det inte heller saknas. Sara Bergs debutplatta Say hello to The Naked lady visade att hon kan göra mer än att driva skivbolag. Och hon har som kvinna i en mansdominerad bransch även lyckats etablera sitt eget skivbolag med distribution i stora delar av världen. ?Lät typ Kent? Men vi backar bandet lite. Sara växte upp med att gilla ganska egensinnad rock i Luleå. Så fort hon gick ut gymnasiet så ville hon dock röra på sig. ? Jag flyttade till 90 procent för musiken, de andra tio var att jag inte kunde bo i Luleå för att göra det jag ville göra. 1996 på plats i Stockholm startade Sara ett band, som enligt henne själv ?lät typ som Kent?. De fick snabbt en mindre hajp och förlagskontrakt med ett av världens mäktigaste mediaföretag, Warner music. Efter det hände ingenting. Ingen platta. Inget genombrott. Ingen karriär. Sara tappade sugen på allt vad musik hette under en lång tid. För att först flera år senare hitta tillbaka. Tändvätska blev när hon gick ifrån det vanliga harvandet med rockband, sladdar och tunga instrument och började intressera sig för dataproduktion. Med blodad tand startade Sara Gaymonkey records 2003, som i dag har fem artister, inkluderat henne själv och den relativt etablerade kanadensiske deejayen och musikproducenten Melnyk. ? Det jag älskar med dataproduktion är att man kan göra allt själv. Det blev en riktig nytändning för mig. Datorer har alltid varit mycket bekvämare än kablar, jag hatar att löda till exempel. Ensamt i Luleå Hela anledningen till denna artikelserie, som uppmärksamma läsare redan noterat, är att vi ville ta reda på om den gamla myten stämmer. Den att man måste flytta till storstan, för att lyckas som musiker, artist eller skivbolagsboss. Sara funderar länge på den (visar det sig) ganska svåra frågan. ? Klart att man man kan göra samma sak som jag gör i Luleå, men för mig var det viktigt att hitta nya människor att jobba med och influeras av. I Luleå var det väldigt ensamt. Mycket har dock förändrats sedan 1990-talet. Internet och den nya billiga dataproduktionen har revolutionerat en hel musikindustri och små, oberoende bolag poppar upp över hela landet. Artister som The Knife och Jens Lekman är bara två exempel på artister som jobbat sig upp helt på egen hand, utan draghjälp av stora bolag. Det skulle också kunna betyda att Sara tillhör en av de sista generationerna med musikdrömmar som MÅSTE flytta för att lyckas? ? Jo, kanske. Men samtidigt är det så att tekniken alltid funnits för att hjälpa. Redan på min tid fanns till exempel West side fabrications i Skellefteå (Bear Quartets skivbolag red.anm) som blev framgångsrika. En stor drivkraft för mig när jag försöker driva bolag och bygga upp en världsomspännande distrubition är nyfikenhet och vilja att se nya saker. Hur viktigt är det att lära känna folket i branschen, de som mestadels finns här nere, allt från promotors till skivbolag? ? Den biten kan man vara utan, om man inte är Darin och vill göra den grejen. Jag har själv varit där, skaffat kontakter och blivit polare. Men det är ingen som ger dig kontrakt för att du känner dem, bara om de tror att det du gör säljer. Nu känner jag att den där tiden var helt bortkastad. Nu gör jag det jag kunde gjort redan då. Hur tror du framtiden ser ut. Säg om tio år då den digitala utvecklingen nått ännu längre? ? Det kommer att göra mycket. Ipoden har redan förändrat många människors musiklyssnande. Jag tror att det gör att man kan överleva som litet bolag. Är det svårare att jobba i den här branschen som tjej? ? Både och. Den här branschen bygger mycket på gamla fördomar. Men det måste ju även vara jobbigt att vara kille, artist och leva upp till hela den här grejen att spela rock, ha tatueringar och ... ja du vet. En stor anledning till att det tog tid att starta Gaymonkey är att jag inte tror det hade gått som 22-åring att komma där och ?hej, jag ska starta skivbolag?. De hade inte lyssnat på mig på samma sätt som nu när jag är äldre.