På omslaget till Ingela Strandbergs nya diktsamling, hennes nionde i ordningen, finns ett sepiatonat, suddigt fotografi av författaren i femårsåldern, och hennes far. Strandberg beskriver det i en dikt:
"På fotografiet står min far och jag / grensle över våra cyklar. / Vi ser åt samma håll på något utanför. / Jag vet att det finns ett hus där. / Trummor tickar under plankorna. / / Vi är outsägliga samlingar atomer. / / Vi sammanfaller med ett tidigare, / beredda att suddas ut."
Mot bilder som dessa är hennes bok rest. Hågkomst och glömska, barndom och vuxenhet, gestalter genomblåsta av liv och sedan utsuddade. Men här råder även obestämbarheter, situationer som bryter dualismen, som är varken eller och både och.
Med ett plötsligt rim kan Strandberg skriva:
"Då fick jag syn på mellanrummet och tog mig dit, / delade mig i två, en för att / stanna, en för att gå." Denna klyvnad, eller önskan därom, är nog bekant hos mer än en som velat ge ord åt barndom och det förflutna. Bekant torde även uppvaknandet och återförandet vara:
"Men ordningen fick tag i oss / och förde mig tillbaka till stranden / och den berusande driften." Den vuxne äger inte tillträde.
En för att stanna en för att gå kan med fördel läsas som en löpande diktberättelse med omtagningar och återknytningar, en motivkrets som görs igenkännlig.
Jag försjunker gärna i dess lantliga scener, sympatiska och milt fabulerande:
kon i stallet som räddar livet på ett nyfött människobarn (Kristus?), "mer boskap / än människa", figurerna vid bäcken, ett slags naturväsen med skrumpna ansikten som vrenskas när den lilla tjuter för högt, de döda som luktar dy när de återvänder från sankmarken.
Låt vara att somligt här ändå framstår som väl konventionellt, att Strandberg stilistiskt inte tar några särskilda risker - samlingen har en innerlighet, en avsaknad av beräknande smartness, som förtjänar att låta höra om sig.