Bortom mediahypen
Årets hetaste konstdebatt har handlat om konstfackseleven Anna Odell som gjorde ett udda examensarbete. Hon fejkade en psykos och blev inlagd på psykakuten.
ETT SLAGFÄLT. Aida Chehrehgosha, masterelev.
Foto:
Jag börjar envist med att se allt det som hamnat i skymundan, som inte väcker några rubriker. Bland annat ser jag Anders Sunnas verk; "charmigt uppfuckad renskötarestetik" har det kallats i någon tidning och det är bara att instämma. Det är granris och förfäder, renskallar och vägmärken som klottrats till bilder av samiska trummor i en ganska våldsam bild av ursprunget som stiger fram. Men till slut hamnar jag, som alla andra, längst bort i den korridor där verket "Okänd kvinna" visas. På väg dit tänkte jag att visst måste en konstnär ha rätt att "wallraffa", precis som en journalist, och utge sig för att vara någon annan för att avslöja brister i psykvården. Efter att ha sett verket uppstår ett problem. Anna Odell avslöjar nämligen ingenting, kritiserar ingenting. Verket består av tre filmer. I den första pratar Odell i telefon med vårdpersonal om vad hon har tänkt göra, innan hon gör det. De flesta är kloka, inkännande och avråder henne förstås. Känns tryggt
Den andra filmen visar när hon spelar psykotisk på en bro i Stockholm. En del människor går förbi, men andra stannar och hjälper henne. Till slut kommer polisen. Det känns tryggt måste jag säga, att någon griper in i det läget. Polisen verkar inte ta till något överdrivet våld när de lyfter in henne i en bil. Och läkaren på psykakuten som i den sista filmen konfronteras med bluffen ger ett oerhört starkt intryck. När hon inser att hon är en del av ett konstprojekt blir hon rasande, men låter det inte gå ut över Anna Odell. Istället går hon ut ur rummet, samlar sig och återvänder för att ge henne en mycket genomtänkt utskällning. Nej, Anna Odells verk berättar inget nytt om psykvården i Sverige. Verket handlar snarare om henne själv, det är hennes egen personliga uppgörelse med sin roll som psykiatrins offer. Hon vill vända på offerrollen, säger hon själv. Genom att luras tar hon makten och de andra blir offer. Där kommer hon in på en viktigare diskussion än om hur många tusenlappar hennes vårdplats kostade: Har man rätt att göra andra till offer för att man själv varit utsatt? I konstens namn? Svårt beslut
De som faktiskt berör mig starkast i hennes konstverk är människorna på Liljeholmsbron, de som möter en förvirrad kvinna och tar steget att gripa in. När de inte kan kommunicera med henne väljer de att slå larm, för att rädda henne. Det är en traumatisk upplevelse, ett mycket svårt beslut, en händelse som kommer att följa de här människorna genom livet. Jag undrar vad de tycker om att ha blivit lurade. Och vad tänker nästa människa som möter en förvirrad halvnaken kvinna på en bro? Att hon kanske går på Konstfack? I de andra rummen på utställningen hittar jag flera, otroligt bra verk som också tar upp offerrollen. Mastereleven Aida Chehrehgosha blev misshandlad som barn och har gestaltat ett slagfält, där hon mördar sina föräldrar. Förutom att bilden är smärtsamt stark, så berättar hon att föräldrarna sett det och att de har kunnat närma sig varandra. Snacka om att vända på offerrollen. En elev i industridesign, Martin Jones, har konstruerat en packcykel för människor i tredje världen som förlorat benen. Cykeln trampas med armarna och kan ta rejäla laster, vilket gör att även den minskadade kan bidra till försörjningen, i stället för att sitta som offer i en uttjänt rullstol som vi möjligen har skickat dit. Berör
Och så det verk som berör mig mest av alla: en nutida version av sagan om Tummelisa i en serie vackra, mörka teckningar. Konstnären Matilda Ruta har vävt in intryck av Helen Zahavi (En jävla helg), Hemingway (Den gamle och havet) och en rad andra inspiratörer till en svart saga som också vänder på offerrollen. Sagan slutar med att Tummelisa återvänder till grytet och slår ihjäl mullvaden som hållit henne fången. I den sista bilden har hon klätt sig i hans ännu blodiga skinn. I texten frågar Svalan varför hon dödade Mullvaden. Hon svarar med att frågan är fel ställd. I stället bör den lyda: Varför dödar Tummelisa inte Mullvaden? Ett sådant verk skapar ingen mediehype, men det når rakt in i mig. Vilket är bättre, sämre, intressantare konst? Ämnet lär bli aktuellt igen när Anna Odell ska inför rätta i augusti.
Så jobbar vi med nyheter