Bäst tycker jag om de dikter där Lars Gustafsson glömmer bort allt han kan inom diktkonsten, ja till och med släpper det filosofiska djupsinnet. Det han fortfarande kan få att svänga så där obehindrat bekymmerslöst som bara den oerhört erfarne författaren kan. Men allt det där är närvarande i så framträdande storhet i hans tidigare diktsamlingar att det egentligen inte har något behov av att reprisera sig.
Därför blir man, i läsningen av Elden och döttrarna uppriktigt glad över de dikter där man inte omedelbart känner igen gåtornas förundrade poet, utan en diktare med en helt annan sorts överraskning.
"Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd för att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften"
Konkretionen i denna iakttagelseförmåga gör ett slags under av ögonblicket, japanskt i sin stillhet och så detta märkligt ovanliga ord, "blankhet". Provinsiellt sydligt och sällan belagt i skrift. Men oundgängligt i dikten som fått samma titel. Vilken förresten trycktes första gången i Om begagnandet av elden (2010).
Så mycket i den här diktboken förekom redan just i den lilla volymen, där fanns gåtorna, Västmanland, de alternativa och högst trovärdiga världarna, och så frågans förundran, som alltid. Gustafssons egna senklanger till sig själv. Och ibland en lätt förströdd rutin, där handlaget stämde, men själva temat var tunt.
Men så också föraning till det jag gläds åt i denna senare volym, exempelvis den underbara dikten om att förlora mörtens namn, slippa de fasta benämningarnas tyranni och ordlös njuta världen i en dröm, "
"Ja, denna dröm var fylld
av skönhet och av dans
Och ingen i hela världen visste
att mörten heter mört."
Sensommar, i känsla och dikt. Den tematiska återtagningen vilar ibland, kanske i något slags harmonisk nollpunkt, ett vackert tillstånd vid sidan av de stora frågorna. Hemkomst skulle jag skriva om det inte vore ett så hemskt förbrukat ord, fullbordan är då bättre.
"Det är - kort sagt - sent på jorden
I den väggfasta telefonen knastrar
redan eftermiddagens åskväder".