Bortom civilisationerna

Redan i sin diktsamling Error var Tidholm där. På den övergivna plats där historien slutgiltigt förlorat mening, för att inte tala om avsikt. Det var i en hälsingesvit han högg till: "En gång var det någon/ som red förbi här, som sagt, det var Historien/ som red förbi, men dom som var här då sprang/ och gömde sig, man kan säga att dom missade alltihop". Nu är han där igen. Det är alltså sent på jorden, och överallt finns minnen av en ordning, en slags civilisation. Kanske inte det förlorade paradiset, men åtminstone den förlorade överskådligheten. Boken heter Ödemarkerna och har fantastiska bilder av Karin Mamma Andersson. Prosalyrik, eller bara ultrakort prosaberättelse. Historieskisser långt efteråt, postapokalyptiskt skulle den trendige säga, men mest av allt postcivilisatoriskt, både mera framtid och mera ursprunglighet. Magnus Florin har sagt att Tidholm blinkar med ena ögat som ett bygdeoriginal och med det andra som en klarsynt antropolog. Dessutom har han det analytiskt-filosofiska anslaget, det får man aldrig glömma. Hans texter är som alltid lättlästa, men inte enkla. Ödemarkerna är många olika platser fulla av konkreta detaljer, natur, människor, tekniska artefakter som pumphus från fyrtiotalet. Men eftersom nästan alla historiska och meningsbärande sammanhang är upplösta så blir platserna abstrakta, som ett slags gåtfulla stilleben. "Det är stora landskap och gruvor. Där arbetar många vi/ känner och deras barn. Barnen har inga skor, men de är/ friska, och gör som man säger. Dagarna är långa, med/ snedsol på truckar och glest utspridda stora kabelvindor./ De har gjort ett ras i berget. Där hämtar de sten. Dagarna/ går och de har slutat skriva hem". I det här ohindrade, flödande skrivsättet finns ganska trånga, men oerhört djupa och förbryllande inslag, uttryck som "glest utspridda stora kabelvindor". Finns det något mer övergivet än sådana föremål, bortglömda, eller ännu inte hämtade efter att ha gjort sin tjänst, i dag som regel för snabb masskommunikation. Sammanhangen är borta, men en tom form ligger kvar. Tidholm dröjer gärna vid såna spillror från en tidigare samhällsordning, gamla kranar, en vanskött stugby, två gigantiska silos från jordens förhistoria och en månlandare, av typen JIX 157. Oundvikligt att man tänker på Lotta Lotass evighetsvandringar genom ruintexternas landskap. Men tonen hos Tidholm är fridsammare, det man har det har man, och livet tycks lunka på bland fragmenten. Karin Mamma Anderssons bilder påminner om en nationalromantik där konturerna börjat lösa upp sig, och tagit idyllen med sig. Idyllen och idealet, att här vore den sannaste plats att både skildra och bo i. Samma lätta identifikation i detaljerna, samma mystiska förmåga att verka omöjlig att placera. "Som om allt vore enkelt och svalt och inte splittrat och/ överhettat. Som om det vore en enda stilla ton och inte en/ kakafoni". Just så, detta "som om" är det frånvarande, och lika viktiga, innehållet i Thomas Tidholms bok.