Bortglömt författarskap i nytt ljus

Tornedalens första skönlitterära författare var en kvinna. Hilja Byström, född Kallioniemi, i Matojärvi utanför Övertorneå för 100 år sedan. Nu ger Bengt Pohjanen ut en nyutgåva av hennes roman Byn från 1940, den första i en trilogi som följdes av Ungfolk (1941) och Bondfolk (1943) på sitt eget förlag Barents Publisher. - Hilja Byström är sorgligt bortglömd och förnekad. Hon var bra, men "fel" och föll mellan olika stolar. För det första var hon kvinna, hon skrev inte socialrealism, även om jag tycker att hon många gånger gjorde det, och ideologiskt låg hon också "fel" - hon skrev inte ur något vänsterperspektiv, säger Bengt Pohjanen, som själv hade önskat att han fått läsa Hilja Byström i realskolan i Pajala eller på gymnasiet i Haparanda.När han väl hittade fram till hennes böcker som vuxen läste han och grät.- Hon var en sådan fantastisk skildrare av människor och stämningar. Och dessutom av byn och av ett levnadssätt som i hennes romaner står mitt i en oerhörd krock mellan gammalt och nytt. Dessutom hade hon en profetisk förmåga, förutsåg saker, redan på 40-talet skrev hon om natur och miljö och precis som Dostojevskij låter hon olika röster ljuda, säger Bengt Pohjanen, som i dag fredag medverkar på ett seminarium på Tornedalens folkhögskola som lyfter fram Hilja Byströms författarskap. - Där medverkar bland annat hennes son Kjell Byström och jag vet att han kommer att ta upp just miljöperspektivet i Hiljas böcker. Hilja Byström skrev på svenska, men hennes modersmål var meänkieli. Hennes far, Helmer Kallioniemi, tog i sin ungdom värvning vid regementet i Östersund. När han kom dit talade han bara några ord svenska, men nyfiken som han var på Sverige och världen, lärde han sig både skriva och tala svenska. Efter fyra år återvände han till Tornedalen. Där blev han med tiden byn Matojärvis skrivkarl och senare också kommunalman. Litterärt intresserad skaffade han böcker som han lät vandra mellan gårdarna. Orsakade uppståndelse
Redan som barn var Hilja Byström en god berättare och sitt skrivande inledde hon när hon arbetade som lärare i Karungi. 1932 debuterade hon med novellsamlingen Ett år i Järvi, en dokumentär skildring av Tornedalen med tydliga skönlitterära kvaliteter. Boken orsakade en del uppståndelse, ryktet påstod att Hilja Byström hade lämnat ut byns människor till allmänt beskådande. - Nu är det ju inte direkt ovanligt med hätska utfall och diskussioner i dessa sammanhang, men det är klart att det väckte en del känslor när någon för första gången berättar om en by som dessutom är lätt igenkännlig. Men det där gav sig när folk läste boken, säger Bengt Pohjanen. Tre år efter sin debut gifte hon sig med Engelbert Byström, kyrkoherde i Råneå, änkeman med fem minderåriga barn. Året efter födde hon själv ett barn och arbetsbördan blev stor. I Karungi hade Hilja Byström haft en egen skrivarstuga och tid för skrivandet, nu blev situationen en annan. Det skulle dröja fem år innan hon kom i gång med den romantrilogi hon länge drömt om. Förutom i bokform publicerades böckerna också som följetong i veckotidningar. Trilogin översattes också till finska, danska och norska. Ett postludium
Under arbetet med den andra romanen i trilogin började Hilja Byström känna av den psykiska sjukdom som sedan skulle följa henne under långa perioder. - Hilja Byström skrev fler böcker under sitt liv, bland annat Prästgårdsfönstret. Men själv tycker jag att hennes senare produktion inte är något särskilt, det är de fyra första böckerna som är intressanta, säger Bengt Pohjanen, som nu tänker ge ut hela hennes trilogi, men också Ett år i Järvi.- Trots att den skrevs först får den bli ett postludium i återutgivningen, den är liksom en grund för hennes senare arbeten. Inför Hilja Byströms jubileumsår har Bengt Pohjanen tillsammans med sin musikaliske följeslagare Kaj Chydenius också skapat musikalen Sånger från Matojärvi, med premiär i byn den 11 juli med sångarna Carina Henriksson och Ulric Björklund i huvudrollerna. Texterna bygger främst på Hilja Byströms egna böcker.- Hilja Byström skildrade Tornedalen inifrån och trots att ingen feminist har lyft fram hennes författarskap ger hennes böcker bland annat en brutal insikt om kvinnornas liv. Hon skrev på svenska, men behärskade sitt eget modersmål, därför skrev hon långt från den etnorasism som kan skönjas i flera andra författares böcker om Tornedalen, inte minst i Stina Aronsons, säger Bengt Pohjanen. Under dagens seminarium avtäcks ett porträtt av Hilja Byström, signerat Monika Pohjanen, och till sommaren beräknas den skulptur gymnasieeleverna i Övertorneå skapar till hennes minne ställas på plats i Jägmästarparken. - Det finns mycket att säga om Hilja Byström som författare, men också om varför hon har blivit så bortglömd, och det känns viktigt att lyfta fram henne till nya läsare. Enda smolket i bägaren är att Kulturrådet inte lämnat stöd till utgivningen, det gjorde mig oerhört förvånad.
Fotnot: Bert Linné och Åke Leif-Lundgren har skrivit om Hilja Byström i boken Spåret lockar vid källan (Kantele 1997)