Poor old Mr Woogie
Calle Brickman
Ball and Chain/Border
Betyg: 3
Calle Brickman är en ung pianovirtuos som har både de svarta och de vita tangenterna under absolut kontroll och som på denna sin debutplatta spelar i de slimmade rockabillykretsar som innefattar Brynäs-bandet The Refreshments och deras polare.
Mr. Brickman låter sig representeras av fem egna originallåtar; samtliga instrumentala, samt av tre övriga där soul-shoutern Sven Zetterberg gästar med sång på en av dem.
Inspelningarna bör dock ha några år i nackskinnet, eftersom den amerikanske bluesmannen och munspelsmatadoren Gary Primich medverkar. Det är ju ett koppel år sedan som denne gick till de sälla jaktmarkerna.
Choclate and cigarettes
Abalone Dots
Sony
Betyg: 3
Kvartetten Abalone Dots har reducerat sig till en trio och Elin Mörks fiol har delvis ersatts av Sofia Hogmans nyckelharpa. Men troheten mot äkta country finns självklart intakt kvar och manifesterar sig exempelvis med den inom genren enormt uppskattade mandolin- och fiolvirtuosen Sam Bush medverkan.
Och så är hjärteresset Buddy Miller också med och spelar gitarr samt sjunger på fina The way that I’m living. Vanligtvis brukar han mestadels lira med Emmylou Harris. En annan gästsångare är Ron Sexsmith, som förekommer på ödmjuka Regrets.
Producerat har Steve Fishell gjort, med tunga meriter från bland annat Willie Nelson och Dixie Chicks. Alltså är plattan snyggt armerad med kvalitet.
För första gången sjunger tjejerna också ett antal spår på svenska och dessa har producerats av Ola Gustafsson och Andreas Dahlbäck.
Fantastiskt vacker sång, vilket språk man än praktiserar. Landa på Never be my man och Vände och gick och ni behöver aldrig övertygas ytterligare.
Soundshine
David Myhr
Strong Melody
Betyg: 4
Ovan nämnde Andreas Dahlbäck finns med på ett producent-hörn på deltids-norrbottningen David Myhrs slösande soliga och vänligt attraktiva Soundshine, som nog faktiskt riskerar att vara en av de mera handfast omfamnande och muntert glada skivorna hittills i år.
Den förre Merrymakers-medlemmen, som numera som gift delar sitt boende mellan Spanien och Piteå, sprider ärligt träffsäker positivism omkring sig och strösslar glatt låtar med titlar som I love the feeling, loveblind och Ride along omkring sig.
Kan man annat än bli helt flamsigt jätteglad av den här ädelstens-popen och slänga sig mot närmaste vägg – eller nåt?
Roller coaster blues
Mats Grönmark
Rhythm Ace/Rootsy/Warners
Betyg: 3
Ol’ Hank Williams (som ju klarade av att supa ihjäl sig och dö i baksätet på en cabriolet innan han ens hade fyllt 30 år) spökar bland det gäng av märkliga influenser som försvarar sina platser på dalkarlen och psykiatrikern Mats Grönmarks onekligen udda, men starkt kärleksfulla Roller coaster blues.
Mannens andra fullängdsskiva och i ett flertal avseenden kan man säga att den låter som skivor brukade låta förr. Skräpigt/skramligt/rådistat.
Hank har fått med en typisk Hank-låt också (Weary blues from waiting) och Mats använder sig också av samma lätt gnälliga men distinkta sångröst som han också.
Man faller inte för det här från allra första startskottet. Men efter några lyssningar flinar man faktiskt av lycka och tycker att det är riktigt kul att det fortfarande existerar utrymme för att tillverka en så ärkepersonlig skiva som denna.
Storm
Molotov Jive
Supernova/Cosmos
Betyg: 4
Tredje skivan från denna skavande taggiga post-punk-proto-pop indie-grupp från Stockholm, som höll på att hänga bort instrumenten alldeles när de plötsligt blev kontaktade av Sylvia Massy, som skrev att de var precis vad hon hade letat efter.
Massy har jobbat med Johnny Cash, Tom Petty and The Heartbreakers, Red Hot Chili Peppers och Prince så man kan säga att hon är legitim. Hon plockade över Molotov Jive till sin studio i Kalifornien där Storm sedan utvecklades, enligt sångaren och låtskrivaren Anton Annersand enligt principen: ”Hoppa bungyjump ut från en klippa och se om repen håller”.
I alla fall blev det en gigantisk kreativ nytändning för gruppen; givetvis inkluderande det suggestiva omslaget av konstnären Lars Lerin föreställande ett gammalt gistet hus, som ser ut som om det hörde hemma i samma ödsliga west Texas-miljö som fanns närvarande i James Dean-filmen Jätten.
Och omslagets innehåll är verkligen ett helt ogrumlat nöje att lyssna till.
PS. Fortsättning följer.