Bortglömda kvinnliga dramatiker värda en resa

Med Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan - en succé på Dramaten redan 1873, därefter bortglömd - fortsätter Stockholms Stadsteater sitt framgångsrika tema Moderna Kvinnor. Fem år före Ibsens Ett dockhem låter Leffler skådespelerskan Ester Larsson ställas inför ett liknande val som Noras; att bli ett objekt eller leva sitt liv. Det är faktiskt anmärkningsvärt att denna pjäs, som så tydligt föregår Ibsens, har kunnat gömmas undan i glömska. Eller är det kanske symptomatiskt? Den uppöver öronen förälskade Helge tar sin fästmö med sig hem till sin borgerliga familj över jul. "Var dig själv, så kommer allt att gå bra" säger han till sin käresta och formulerar därmed en omöjlighet; Att vara sig själv; vad innebär det? Det rollspel, som är könets kärna, själva dess förutsättning, tydliggörs av att Ester, pjäsens centrum, också är skådespelerska; hon går ut och in i skilda roller, medspelar och motspelar i olika konstellationer. Det blir en klassisk konflikt mellan sexualitet och borgerlig kontroll, mellan att bejaka och förneka, att tro och misstro, och i Ester ser jag oväntat en syster till Dumas Kamelidamen, också hon ett offer för konflikten mellan förbrännande kärlek och borgerlig fördom. Ibsens Nora lämnar sitt dockhem och tvingas därmed att också lämna sina barn. Ester besinnar sig och fullföljer inte sin entré i dockskåpet. Hon vägrar att offra och vill heller inte bli ett offer, utan väljer att stanna kvar på scenen. Ester väljer sitt yrke; hon avstår från kärleken och undgår därmed det fängelse, den omskolningsanstalt som kärleken skulle bli i Helges och hans mammas formulering. I Victoria Bendictssons Den bergtagna formuleras konflikten mellan kärleken och verklighetens fängelse på ett annat sätt, faktiskt ett svårare. Benedictsson tog sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn. Det har tolkats som en följd av en omöjlig kärlek till Georg Brandes, den danske litteraturvetaren som formulerade den Nordiska litteraturens moderna genombrott och därmed bekräftade storheter som Strindberg, Ibsen och alla de andra, liksom också Victoria Bendictsson. Den oavslutade texten till tragedin Den Bergtagna återfanns efter Bendictssons död och har i någon mening blivit en nyckeltext för det moderna genombrottets dramatik. På konvolutet till pjäsen hade författarinnan skrivit: "Jag vill leva om jag så ska dö på kuppen." Det kom att bli en replik som senare skulle kunna ha skrivits in i Hedda Gablers, Fröken Julies eller Gertruds rollhäften. Nu blir det Louises replik. Hon har följt sin släkting och förtrogne Viggo till Paris, där hon möter den narcissistiske skulptören Alland och med honom kärleken. Hon blir den bergtagna, och med henne formuleras kärlekens omöjlighet inte i första hand i termer av kön och könsmaktsordning, utan av mognad, kanske, och ansvar. För Alland är kärleken en "kort blomningstid", men Louise vill något annat, något bortom, en kontakt med det verkliga livet. Åter hemma ställs Louise mot slutet av pjäsen inför gamle kamrer Mörks frieri. Hans formulering av hennes kvinnliga kallelse, den egentliga, som skulle vara att skapa och vårda ett ljust hem, att föda och fostra barn, blir ett hån mot den kärlek i djupare mening, den förhöjda livskänsla hon längtar efter. Den får i stället sitt uttryck i Allands pieta, sorgeskulpturen över den döda kvinnan vars drag är Louises och med vilken hon alltid skall förknippas, liksom Benedictsson alltid skall förknippas med sin sista hotellsäng i Köpenhamn. Det är en välspelad och mycket vacker uppsättning. Från den första scenbildens mardröm med dess förebud om den begravning som skall följa, till den sista bilden, där pjäsens concierge, som också är dramats kommentator, förvandlar sig till dödsängel, sluter sin port och gör scenen åter mörk. De två pjäserna gör Stockholmsresan värd sitt besvär.

Bortglömda kvinnliga dramatiker värda en resa

Nu under våren visas samtidigt två bortglömda kvinnliga dramatiker på Stockholms scener. Det är två starka pjäser som på olika sätt formulerar kärleken som på samma gång livet självt och något omöjligt att leva ut.