Borsjtj och country i samma

Norrbottensteaterns soppteatersäsong inleddes på tisdagen med en både robust och ömsint country- och bluegrassföreställning, där stora delar av ensemblen till Populärmusik från Vittula ägnade sig åt att tolka diverse nummer från dessa ? mestadels ? så typiskt amerikanska genrer. Exakt varför ensemblen hade bestämt sig för att göra just detta förblir lite lagom oklart. Förhoppningsvis var det för att de uppskattade genrerna i fråga och ville försöka förmedla den genuina berättarglädje som finns i dem. Den möjligheten att de bara hade velat driva med musiken och dess lantliga ursprung förelåg ju också. Men något sånt var det inte frågan om; möjligen bara i marginellt hänseende, om ens det. Av de som inte har fattat absolut någonting alls, uppfattas country som en banal musikgenre som bara ägnar sig åt en devot form av amerikansk patriotism. Om det ens någonsin har varit på det sättet, så är det i så fall mycket länge sedan. I stället handlar country om vit blues; om upplevda erfarenheter; om berättande med stålkantade reliefer och om den sortens mänskliga värdighet som man helst bör ha passerat 30 för att i åtminstone rimlig nivå kunna sätta sig in i. Samt om kärv och speciell humor också. Det räcker med att nämna artister som Willie Nelson, Waylon Jennings, Johnny Cash, Kris Kristofferson, Alison Moorer, Billy Joe Shaver, Hank Williams, Dolly Parton och Roger Miller för att koppla vad det är frågan om. Åtminstone någorlunda. Den ofullständiga Vittula-ensemblen visade sig dock veta en hel del om det här med country och bluegrass. Vilket var glädjande att kunna konstatera. Bara den känsla som ?Slidin´? Rolf Hedberg döpte sina medmusikanter med hjälpte till med att stilla evenetuell oro i leden. Emma ?Who the Fuck is Dolly Parton? Ahlqvist, Anna ?Burn Out? Azcárate, ?Doc? Kjell ?The Voice? Eriksson, med flera. Rent musikaliskt var det också stilrent, med Dick Ask på tvättbräda, Mikael Odhag på ståbas och Åke Candell på fiol. Och inledningen, med Stanley Brothers Man of Constant Sorrow, var oantastlig. Sedan kändes det ju också som stort när ?Doc? Eriksson, med händerna djupt nerkörda i byxfickorna, reste sig ur fåtöljens djup och grävde sig in i den slyskog av känslor som föreligger i Johnny Cash?s Big River. ?Burn Out? Azcárate följde upp med en fin svensk tolkning av Poor Wayfaring Stranger (tror jag i alla fall att det var) och den unisona stämsången i Down To the River To Pray var absolut inte heller att leka med. Ett supersnyggt instrumentalnummer samt en blinkning till countryhistorien i och med In the Jailhouse Now, av Jimmie Rodgers, rymdes också i det program som kommer att framföras på teaterns scen 3 de närmaste dagarna och som det inte alls gör ont att ta till sig. Jo förresten: rödbetsborsjtj-soppan, som inte hade en millimeter med country att skaffa utan mer med rysk stepp och Stenka Razin, var i alla fall himmelskt god och stärkande. Härmed noterat.