Åhlén & Åkerlund var en arbetsplats som Gunilla Thorgren skildrat med ömhet i Grupp 8 & jag. Veckojournalen, där hon gjorde sina första läroår, må ha varit en skitblaska, men kvinnosolidariteten var stor. Man såg till att hon fick komma tillbaka till arbetet när barnet var fött, hjälpte till med barnkläder och bostad och höll vakt och gömde barnvagnen när Lukas Bonnier var i antågande.
Björn af Kleen tar avstamp i veckopublikationerna i sin nya bok, Lucke & Lull. Arvet efter Bonnier. Det är nämligen i den här dynastin som Margareta Toss anställs som chefredaktör på Kamratposten på 60-talet (som hon gjorde om från grunden till en vänsterradikal barntidning) och här som hon mötte Lukas Bonnier. Åhlén & Åkerlund (idag Bonnier Tidskrifter) var mycket patriarkalt, säger Nils Petter Sundgren: redaktörerna behandlade sin redaktion som ett harem. Bröderna Bonnier gjorde lite som de ville, hade älskarinnor, bytte ut folk. ”En vuxenskola för parningslekar” (Gustav von Platen).
Margareta Toss var en stark och drivande kvinna. Hon lyckades sätta barnboken på kartan och Margareta Strömstedt att få Olof Lagercrantz på DN att acceptera recensioner av desamma.
Tott, en stark, intelligent kvinna, utan ”börd” och Lukas, familjen Bonniers svarta får, blev en mesallians. När dottern Anna fötts gick de skilda vägar, men umgicks som vänner och Anna såg upp till sin pappa som kom med presenter till jul. Kanske hade de till och med en bättre (om än inte bra) relation än vad de inomäktenskapliga halvsyskonen hade till sin frånvarande pappa .
Så dog Lukas Bonnier hastigt 2006. Anna Toss kallades till kontoret på Torsgatan och fick veta att hon skulle ärva en målning värderad till 300.000 kronor. Det var allt. Hon började då undersöka vad de andra syskonen fått och uppdagade att hennes pappa allt sedan 1947 överfört sitt ägande till dem. Den sista gåvan delades ut till Jonas Bonnier 1984, den av syskonen som var jämngammal med Anna och som hon beundrade och kom bra överens med. Värdet av det hon gått miste om värderades till 400 miljoner kronor och med den insikten stämde hon syskonen och deras barn.
Af Kleens skriver väl och grundligt om av alla turer i domstolsärendet. Ingen från Bonnier dyker upp i tingsrätten och de advokater som för deras talan är ytterst arroganta och påtalar att oäkta barn inte kan ärva aktieandelar i firman. Retoriken har djupa rötter i svensk rättshistoria skriver Af Kleen. Arvsrätt på fädernet i Sverige erhölls först 1970. Enligt advokaterna saknar Anna det ”sociala och kulturella kapital” som bolagsandelar förutsätter. Hon skulle ha blivit utesluten av Lukas Bonnier ”eftersom han saknade möjlighet att göra henne förtrogen med Bonnierandan”. Ärendet har ännu inte avgjorts, utan valsar runt ungefär på samma sätt som i programmet Greven och frälsebönderna (nyligen i SVT), där fideikommisset Trolle Ljungby ville höja arrendet för bönderna. Men här fick bönderna rätt i Hovrätten.
Bakgrundshistorien till hur släkten Bonnier (400 personer utspridda i världen) vårdar sitt konglomerat, skulle göra sig bra som teveserie i stil med The Paradise (baserad på Zolas roman), ett penningens och börsaffärernas Sverige. Att rättsväsendet i vissa avseenden anpassar sig till ett rent feodalt samhälle förvånar inte.