Bok: Tre kvinnor och en man

Har ni redan stiftat bekantskap med Margaret Atwood, genom böckerna Kattöga, Alias Grace, Den blinde mördaren bara för att nämna några, då blir ni säkert lika förtjusta som jag över att få läsa ännu en bok av henne, Leva i synd. Om ni aldrig läst något av Atwood så är det en ypperlig start att lära känna henne och hennes värld. Margaret Atwood är kanadensiska, och numera inte bara välbekant för sitt författande men även för sitt djupa engagemang för miljön. I den här nya boken, Leva i synd, blir det väldigt tydligt, men aldrig påträngande. Hon bara nämner saker, som bagateller i förbifarten. Till exempel att när hon studerar ett fotografi av några unga män i bar överkropp ståendes på en brygga vid en sjö långt upp i Kanadas vildmark så kommenterar hon deras lätta solbränna med att ozonskiktet var tjockare på tiden efter kriget. Det påverkar inte handlingen men fastnar i alla fall och ger ytterligare tyngd till berättelsen. Det är en samling berättelser som tillsammans bildar en roman om ett liv. Det handlar om Nell, och hennes förhållande till den man hon delar sitt liv med. Men det handlar lika mycket om Nells förhållande till sin lillasyster, som är tio år yngre än henne själv, och om mamman som av allt att döma inte ville ha den sista dottern. Det sägs inte rent ut, men alla omständigheter tyder på det. Bryderiet, konflikten modern hamnar i när hon blir gravid med sladdbarnet drabbar Nell hårt. Hon, bara tio, elva år känner sig skyldig och ansvarig för lillasystern, och tvingar sig och tvingas att ta alltför stort ansvar. När hon till slut säger ifrån bryter mamman i stort sett kontakten med henne. Atwood är skicklig, på få sidor, utan att på något sätt verka ordknapp eller sparsam i sitt berättande ger Atwood så många bilder och tillfälliga händelser som sammantaget ger mig som läsare en känsla av att ha lärt känna personerna. Hon porträtterar Nell genom åren, som den äldre dottern, som student, som en stark storasyster och på slutet en vårdande dotter. Men i lika hög grad tecknar hon porträtten av systern och modern. Jag kan tycka att titeln är lite missvisande, de kvarstående intrycken är inte förhållandet till mannen, utan just de tre kvinnorna och deras inbördes relationer. Det sägs på baksidan av boken att berättelserna är självbiografiska, jag kommer på mig med att tvivla, de är så bra, så djupt kända att jag tvivlar att hon velat lämna ut sig så mycket. De är gestaltade, samtidigt som de har karaktären av minnesanteckningar, hon kan utgå från att hon kommer ihåg hur hennes mammas flanellbyxor kändes mot kinden när de satt på en solvarm klippa och väntade på att få höra pappans båt närma sig i fjärran. Det känns självupplevt, och när jag upptäcker att hon skriver att mamman hade en häst i sin ungdom som hette Nell, då blir jag helt övertygad. Atwood har maskerat, men bara delvis, det är verkligen självbiografiskt. Hon ger också bakgrunden till sitt miljöengagemang. Fadern var biolog/zoolog, han forskade om insekter i norra Kanada. Därför tillbringade hela familjen alla somrar i vildmarken där han gjorde efterforskningar och exkursioner. Det är klart att hon lärde sig massor bara genom att vara med och i närheten. Det är en stark bok, om utveckling och människornas ansvar för varandra. Jag kan verkligen rekommendera den!

Bok: Tre kvinnor och en man

Margaret Atwood är kanadensiska, och numera inte bara välbekant för sitt författande men även för sitt djupa engagemang för miljön. I den här nya boken, Leva i synd, blir det väldigt tydligt, men aldrig påträngande.