Bodil Malmstens regelbundna nyckfullhet

Bodil Malmstens bokutgivning ser ut på ett speciellt sätt. Alltså själva bokformen, bandet som härmar den gamla resedagbokens mollskinsband, med rundade hörn, minnesband och resår som håller pärmarna samman. Kanske liknar de hennes egna anteckningsböcker, dem hon skriver istället för dagböcker, livet igenom? Innehållet liknar anteckningsbokens, även om jag inte gluttat i förlagan, så är jag övertygad att hennes regelbundna nyckfullheter i tryckt form liknar desamma i handskriven form. Citatsamlandet, lika precist som förstrött, hugskotten, nästan alltid fullständigt träffsäkra. Kom och hälsa på mig om tusen år heter den senaste utgåvan. En slags resedagbok från en som hatar resor, men älskar att komma fram. Och fram kommer hon, till sitt vintriga Stockholm, till sitt vårliga Finistère där vardagslivet verkar mer vardagligt vant än i gamla huvudstaden. Någonting har nog hänt, tycker jag mig förstå. Distansen har blivit kyligare i Sverige, intimare i Frankrike, Bodil Malmsten har troligen flyttat på allvar. För att fortsätta med resepratet så har boken förstås sina transportsträckor, det flyhänta springer bort från tankeförmågan och då tar alls ingenting emot i läsningen. Men så bränner hon till, mot dårskapen och förtrycket. Mot att goda människor, som Politkovskaja, blir mördade. Mot att Putin inte gräver diken i Sibirien, så som hans gärningar borde döma honom att göra. Ett straff han nog skulle förstå, så KGB-fostrad han är. Men någonting har hänt, i Stockholm är världen gammal, i Finistère åtminstone lite nyare. Det spritter mer i hennes texter därifrån, det förra hemlandet gör henne åtknäppt, nästan tungsint. Och språket förlorar det där knixandet, den eviga ungdom som är hennes särmärke, hur gammal hon än blir. Boken illustreras av Malmstens egna foton. Det är charmigt och färgglatt och så där lagom softat för att passa in i alla möjliga sammanhang. Men att hennes texter skulle behöva hennes bilder, nja? Bodil Malmsten är en ordmästare, bilder verkar klumpiga när hon gör sina bästa vändningar. Att föreställa sig hennes blommor är större botanisk sensation än att beskåda dem. Tycker man om Malmsten fortsätter man att läsa henne. Vill man lära känna henne finns det tidigare volymer som ger större upplevelse. Hon åldras ungdomligt och bara det är intressant. Att hennes allvar inte riktigt vill tala till punkt, det förblir hennes gåta.

Bodil Malmstens regelbundna nyckfullhet

Bodil Malmsten skriver med en regelbunden nyckfyllhet och hennes böcker har en speciell form. Boken känns likt hennes förmodade egna anteckningsböcker, med minnesband och ett innehåll som liknar anteckningsbokens.