I de medier som kallas sociala, och fortfarande nya efter alla år, märks semestertiderna. I värmeböljan syns nakna fötter på sandstränder, vågskvalp och stilla cykelturer längs grusvägar, ett och annat patinerat hus i Provence och enklare boningar på nordligare breddgrader. Både på och mellan raderna berättas historier om upplevelser, stora som små.
På min andra lediga dag for jag till Boden och såg Spionoperan på Kläppenteatern. En riktigt fin föreställning, som andra spelåret hade fördjupats. Blivit klarare, tydligare, men också vackrare och känsligare. Det är sånt som ofta händer med teater när ensemblen får hålla på ett tag.
Satt där i solen och rös. Av berättelsen i sig – den som Tomas Bresky skrivit tillsammans med dramatikern Carsten Palmaer. Berördes av människorna som for så illa då och av att samhället fortfarande i praktiken vänder de oskyldigt anklagade ryggen nu.
Satt där och tänkte på vilken fantastisk historielektion föreställningen är och på det stora allvaret som finns där mitt bland all lekfullhet. Självklart gjorde musiken sitt; Rolf Hedbergs som nu arrangerats om och blivit klarare, tydligare, känslosammare även den.
Tänkte på Bodens kommun – på vilken bra idé det är att skapa en tradition kring samhällstillvänd teater just där på Kläppenteatern, i närheten av allt som en gång utspelade sig just i samma trakt. Insåg kraften i teatern som här har förutsättning att bli en ständig källa till intressant historieberättande i en utsökt form för framtidens besökare. Och för oss som gärna återvänder eftersom vi gillar återvändandet, traditionen. För alla nyanlända bodensare, för alla ungdomar som växer upp och börjar intressera sig. För alla turister som varje sommar gästar Boden.
De som också kan bege sig till Havremagasinet som just nu visar rysk protestkonst i stort format, intressant så det förslår. Som samtidigt kan passa på att löga sig på pittoreska badplatser, ta del av stadens militärhistoria, slå sig ner på något roligt café, bara för att nämna en del av allt som en tillfällig besökare kan göra just i Boden.
Men så var det det där med att kunna se skogen för alla träd. Hemmablindheten, den där utbredda oförmågan att uppskatta det man har framför ögonen varje dag. Att förstå att det som är vår vardag kan vara hur exotiskt och intressant som helst för någon annan.
För det måste ju ha varit hemmablindheten som fick en tjänsteman på Turistinformationen att rekommendera Luleå skärgård för några goda vänner som nyligen besökte Boden och frågade efter både kartor och tips på sevärdheter i kommunen. Hur ska svaret annars kunna förklaras?
Jag säger inte att man ska göra som i Rättvik där man körde Himlaspelet i nästan 50 år. Eller som i jämtländska Ragunda där man kört pjäsen om Vildhussen i massor av år. Men varför inte fortsätta några år till? Nu när Spionoperan på Kläppenteatern har hittat sin form.