Låter som miljarder är den avslutande delen i en trilogi. Den spelades in simultant med Det överexponerade gömstället, i ett slags kreativt rus efter Folkmusik som inte kan bete sig som folk, i kölvattnet på avstickar-EP:n Festen är över. Så, tre album och en EP på tre år, med långa turnéer efter varje släpp. Dessutom: Bob Hund är medelålders, de har familjer och jobb på sidan om. Om inte annat, om denna skiva inte skulle falla Er i smaken, kära läsare, så är det en märkvärdig arbetsinsats, det kan ingen förneka.
Varför då denna, jag vet inte, reservation, kanske? Varför känner jag mig nödgad att förklara detta? Jo, för att om man följt Bob Hund sedan början av 1990-talet så kan den här skivan kännas väl så ovanlig. I början av karriären korrelerade text och musik på ett annat sätt än nuförtiden: de skenbart naiva texterna sjöngs till lika skenbart naiva låtar: tonartshöjningen in i refrängen i Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag kan nog sägas representera gamla Bob Hund helt och hållet i det avseendet. Man trodde det var punk fast det var pop. Man trodde det var pop fast det var punk, liksom. Det fanns något för alla. Låter som miljarder är inte omedelbar på det sättet. Det är tonartsbyten, snarare än tonartshöjningar. Lite klippt och klistrat. Mer kollage än graffiti. Men, det är inte heller samma extremt komplexa musik som på ... gömstället som gjorde att man som lyssnare fick tillträde till en helt ny värld. Här är det förhållandevis korta poplåtar i jämförelse, men det är bra mycket mer subtilt än på de tidiga skivorna.
Det är alltså lätt hänt att tro att Bob Hund den här gången satt sig mellan två stolar, att det är varken eller. Men det stämmer inte. Den här stolen är placerad i en annan del av huset, en del man inte varit i tidigare, man hittar knappt dit och eftersom man inte känner igen sig vill man gå med ens. Men gör inte det! Stanna! Det är bara möblerat på ett annat sätt. Lyssna på discostråkarna i Harduingetmankandansatill?, det helt ovanliga, feministiska, duettbygget tillsammans med Birgit Bidder i Pulveriserad. Eller Michael Rother-hyllningen Såå nära.
Det låter inte som du och jag trodde, inte ens som vi hoppades. Men lika bra, på många sätt bättre.