Så blir det väl när man gjort skivor i över 50 år, utan att egentligen någonsin varit dålig. Det har funnits perioder i herr Zimmermans karriär som varit ifrågasatta, exempelvis när han i slutet av 70-talet gick och blev kristen. Men tiden har gett honom rätt även där. Inte så att kristendomen är vidare accepterad i någon större utsträckning nuförtiden, när det kommer till populärkulturen i allmänhet och i synnerhet med det oh så rebelliska 60-talet i åtanke.
Protestsångare
För han var ju det först: protestsångare i rakt nedstigande från Woody Guthrie och Joe Hill, och tillsammans med mer samtida uttolkare i samma tradition, som exempelvis Joan Baez och Phil Ochs. Och när han ersatte den akustiska gitarren mot en elektrisk och the Band, eller The Hawks som de hette då, på Englandsturnén i maj 1966, när han blev utbuad och kallad Judas av en "förrådd" publik. Men då hade han redan släppt Highway 61 revisited. Hans kanske allra finaste stund i min bok, där halva skivan var elektrisk.
För mig har Dylans musik framför allt handlat om just musiken och inte så mycket om texterna. Jag tillhör en generation vars föräldrar gärna ältade Dylan - textförfattarens - storhet nätterna igenom så man inte fick en blund i ögonen. Och dessutom hade jag eller skaffade mig snart mina egna favoriter: Morrissey, Lou Reed och Johnny Rotten. Nä, för mig har Dylans storhet snarare handlat om rösten och sångmelodierna, det som man som lyssnare alltid känner igen honom på. Även om det är ur hans senare produktion, eller alldeles efter motorcykelolyckan 1969, på Nashville Skyline, och han lät, ja, annorlunda helt enkelt, men ändå likadant. Om man nu kan säga att han någonsin låtit likadan. Få har väl egentligen förnyat sig så ofta, så totalt och så framgångsrikt. Om man går in på All Music Guide på Internet och ögnar igenom karlns diskografi, med tillhörande betyg, så är det ett fåtal skivor som fått sämre betyg än fyra stjärnor av fem möjliga. Det är exempelvis betydligt fler femmor än treor. Och vi talar om nästan 50 album här, officiella album, inte samlingar (som är ännu fler, och där betygen snittar ännu högre).
Hängde med Dylan
Dessutom har han under denna tid turnerat mer eller mindre konstant. Luleå besökte han under Sjöslaget 1992 och skulle man tro alla som påstår att de umgicks personligen med Dylan denna helg får man nog även lov att tro att denna helg varade i en dryg vecka. Folk skjutsade honom till Riksgränsen, spelade bangolf med honom, kissade bredvid honom, badade tunna såväl som bastu samt satt med honom på hotellrummet och iakttog en sol som aldrig gick ner. Kissat borde han ha gjort, men ett flertal röster här på redaktionen gör gällande att Bob Dylan inte bastar. Alls, helt enkelt. Vilket på sätt och vis är symptomatiskt: till och med vad han inte gör eller gjorde bidrar till ytterligare mytologisering. Vi har alla en bild av Bob Dylan, vi har alla en relation.
I slutet av 80-talet, när jag och (de andra, pojkarna, alltid hankön när det kommer till Dylan, aldrig några tjejer) min generation uppnådde vuxen ålder och ville ha egna preferenser, hade vi hatobjekt som antagligen sa mer om oss än det vi ogillade, precis som generationerna före och efter. "Beatles-skit" kunde man säga om musik man inte tyckte om. "En museal konstform" kallade vi allt som våra föräldrar tyckte om och som vi inte hade någon närmare relation till. Dit hörde all finkultur (utom litteratur); bildkonst och teater. Och upphöjd populärkultur. Hela hippieeran, nämnda Beatles och Rolling Stones. Men, av någon anledning, aldrig Dylan.
Vår - inte hans
Kanske kände vi igen oss i den gatu-smarte cynikern som gjorde Blonde on blonde. Kände att Dylan hade mer gemensamt med Velvet Underground, Johnny Cash och Sex Pistols och därför, i förlängningen, med oss själva och våra egna idoler: Tom Verlaine, Jim Thirwell, Ian Curtis, Penny Rimbaud och Nick Cave. Eller om Dylan var någon som Mikael Wiehe hade annekterat och gjort töntig. Att vi tyckte att Dylan var vår och inte hans.
Gud, jag rodnar när jag skriver det här. Förhoppningsvis rodnar några av er när ni läser det med. Vi har alla en egen version av Bob Dylan, en vi tycker är den korrekta versionen. När sanningen är den att han tillhör ingen annan än sig själv. Och just därför tillhör han oss alla, han är en man för alla generationer. Grattis.