Gitarristen och sångaren Peter Bryngelsson har befunnit sig i musikbranschen i bortåt 35 år. Men aldrig slagit igenom.<br> ? Och det är väl lika bra det, för då hade jag nog bara riskerat att bli bitter och konstig och bara gått omkring och gnällt om allting och ångrat mig, säger han, med iakttagande av lagom mycket syrlig humor men också med tillräckligt mycket av insiktsfullt allvar, när han har satt sig tillrätta på Norrbottensteaterns minsta scen vid lunchtid på tisdagen och dragit i gång den föreställning som bygger på den legendariske bluesmusikern John Mayalls album från 1968 ? Blues From Laurel Canyon.<br>Peter Bryngelsson, med ett förflutet i grupper som Ragnarök och Urban Turban, arbetar numera solo och gör regelbundet nerslag på olika platser i landet där han dels genomför spelningar och även håller föredrag. Om något med lämplig musikalisk anknytning och varför då inte om filmmusik, något som han har stor erfarenhet av och självklart även åsikter om.<br> ? Jag har gjort mycket filmmusik och även själv spelat in en film, som heter Lindansaren, och så har jag forskat kring den betydelse som filmmusik har också, säger Peter Bryngelsson och nämner att han speciellt mycket gillar skräckfilmer och dess musik.<br> ? Sådana som Exorcisten, När lammen tystnar och Psycho. Men även Pulp Fiction och så den musik som Ennio Morriconegör.<br>Det känns idealiskt när musiken till en film i så pass hög grad integrerar filmens handling att den knappt fäster sig i åskådarens sinne. Denne kommer ihåg filmen i sin helhet, inte musiken specifikt. Då menar en nöjd Peter Bryngelsson att han har lyckats i sina intentioner och har fått fatt i publikens känslor.<br> ? Sedan tycker jag att man ska hålla sig fri till sina förebilder också. Visst: jag har i hög grad formats av gitarrister som Peter Green, Eric Clapton och David Gilmour, samt av det slidespel som Ry Cooder och den framlidne Duane Allman, presterade också. Men jag har alltid ogillat den där ?duktiga sortens blues?, som gör det egna spelet till något sterilt och opersonligt.<br> ? Och ingenting blir heller bättre av att försöka träffa sina förebilder, vilket jag har gjort åtskilliga gånger men det har ju aldrig blivit särskilt lyckat.<br>Och så berättar Peter Bryngelsson om när han närmade sig John Mayall, som fortfarande är aktiv men som sedan länge räknas som en sorts Gudfader för brittisk blues, eftersom många blivande supergitarrister och andra startade sina respektive karriärer i hans grupp The Bluesbreakers.<br> ? Jag ville spela in en del av Mayalls låtar, men han fattade aldrig det utan stod bara och ryckte mig i armen och ville skriva sin autograf med en tuschpenna på den. Det var en lång kö med aspirerande gitarrister som stod där för att han skulle göra det. Men det var jag inte alls intresserad av.<br> ? John Mayall är en mycket tjurig man. Han hade en av världens största samlingar av porrfilmer och annat sexmaterial. När det förstördes i en brand blev han väldigt ledsen. Hans hustru skrev då en låt som hette I Can´t Complain, berättar Peter Bryngelsson.<br>På Blues From Laurel Canyon-plattan medverkar även gitarristen Mick Taylor, som inte heller har fått ut så värst mycket lycka av sitt kändiskkap (förutom med Mayall har han även spelat några år med The Rolling Stones).<br> ? När vi träffades så satt han mest bara tyst. Till sist meddelade han att ?John Mayall var ett arsle? och att han inte ville prata om honom. Inte heller om Mick Jagger eller Keith Richards. Men till sist tyckte han att han numera ändå gjorde bra musik som han kunde stå för.<br>Nu spelar Peter Bryngelsson, bland annat slug slide-gitarr, till ett bandinspelat komp. Det låter glimrande bra och när han ägnade sig åt bland annat Laurel Canyon Home, Ready To Ride och Long Gone Midnight, så lät det inte bara mycket bra utan fantastiskt väldigt bra.<br> ? Jag hade en idé om att turnera med originalmusikerna på plattan, men blev snart medveten om att det skulle Mick Taylor aldrig ha ställt upp på så det var bara att släppa, konstaterar Peter Bryngelsson lakoniskt.<br>Och så går han in i en historia om hur han vid ett tillfälle gjorde en grupp med japanska fans ledsna genom att vara bara alltför sanningsenlig, när han för dem förmedlade fakta om gruppen Ragnaröks första platta.<br> ? Sanningen var ju att vi gjorde en massa fel, för att vi inte visste bättre, som senare har blivit betraktade som något genialiskt. Men det skulle jag ju förstås inte ha berättat för japanerna. Vad hade jag för anledning att krossa deras illsuioner? säger Peter Bryngelsson.<br>En utmärkt musiker. Och historieberättare.<br>
