Den aktuella Norrbottenssalongen med sina totalt 81 verk skulle därför kunna verka övermättande - men blir det inte. Ett av skälen är att Norrbottens museum och Konsthallen delat upp verken mellan sig. Tar besökaren båda hallarna samma dag hinner denna dessutom få sig en promenad.
Som traditionen påbjuder är Norrbottenssalongen 2012 också i första hand en mönstring; vad vill de konstnärer som på något sätt anser sig vara norrbottningar med sitt konstnärskap just nu?
Juryn har funnit att de tycks arbeta med de fina linjerna, att vitt och svart är intressanta kontraster och att ögat - eller snarare blicken - utforskas. Denna är den slags blick som man inte kommer undan: i Sanne Sihms stora porträtt, målningen Arvet 1, i Kristina Nilsdotters skulptur Bara om apan får följa med, i Per Stenbergs gråtande fågel Talgoxe 1, målning, samt i I have always been here before II, ett digitalt måleri signerat Mikael Heinonen. Titeln på Desirée Bergströms etsning/collage Ögon kan få sluta cirkeln. Verken påstår och tycks fråga: "Jag. Och Du ser? Vem Är Du?"
Ett annat fenomen signerat slumpen är att den del som hänger på Norrbottens museum känns mest intressant. Fördelningen mellan de olika konsthallarna har nämligen gjorts utifrån konstnärernas efternamn. Gruppen L-Ö på museet inbegriper därmed rutinerade konstnärer som Anders Lidén och Karin EE von Törne Haern och unga förmågor som Erik Thörnqvist, vilken fortfarande går på gymnasiet. Den senare visar dessutom ett av salongens verk uppbyggt av fina tecknade linjer och detaljer. Det heter Requiem.
Teckning är för övrigt en av de tekniker som dyker upp överraskande ofta och även uppträder som broderier av fina stygn. Jag tänker på Annika Patomella som använt broderibågen på ett oväntat sätt vilket förvandlar hennes sidenbroderier till skimrande objekt och på Anna Weglin Elenius scener. Med sina litterära kopplingar håller de sig utanför mönstren och traditionen samtidigt som de, broderade på en botten av kökshandukar, omfamnar dem. Bland tecknarna utan nål och tråd är det särskilt Elisabeth Ödmanns drömlika svärtade landskap med det röda, lite utdragna, utmanande, aningen otäcka, som fångar intresset.
Som helhet är det dock en snäll och stillsam salong som Norrbotten 2012 kan erbjuda. Detta oavsett i vilket av rummen man befinner sig, oavsett konstnärernas ålder och erfarenhet och oberoende av teknik: allt från måleri till sådant som Breimos telefon dit man kan ringa och klaga eller Lestanders videoverk Embraced. Den senare dessutom med ett mycket klassiskt val av perspektiv när konstnären låter en naken man och en naken kvinna kyssa varandra. Blicken är vänd mot kvinnan och mot hennes uttryck av njutning, medan mannen syns bortvänd. Vem är överraskad?
Men en mönstring är just en mönstring och det här är vad som pågår, detta är det rum som konstnärerna och vi befinner oss i, dessa är de frågor som ställs. Vi har sett det mesta förut, genom konsthistorien och mer eller mindre fantasifullt levererat genom de olika medier vi omger oss med.
Men hur är det då med de där blickarna, de inte så högljudda, fina linjerna och det svartvita? Finns de eftersom det är så man kan göra sig hörd, att det är hos dem vi kan stanna upp och låta något sjunka in? Jag tror det.
Och så bjuder salongen också på ett garv genom Sara Edströms märkliga Gösta Björk 1975 och Ingemar Furberg 1973. Jättestora rotskott med tapetmönster från 1970-talet. De är obegripliga och uppfriskande - och på något märkligt sätt släkt med jättekvinnan Hon - en katedral (1966) som visades på Moderna museet i Stockholm när modernismen var nyare än nu.