Blek bokvår

Många tunga författare avvaktar med sina utgivningar till hösten. Inte finns så mycket att reta sig på heller, men en och annan intressant tendens finns i alla fall. Två, om inte stora så åtminstone säljande, författare prövar nya grepp och byter genre. Jens Lapidus ger sig med sin Gängkrig 145 in i seriernas värld. Tillsammans med illustratören Peter Bergting släpper han nu en tecknad deckare. Återstår att se om Lapidus kan göra något av serieformen. Ulf Lundell prövar dramatiken. En av de få genrer eller konstformer han tidigare inte använt. 6 pjäser är enligt förlaget sex separata dramer som handlar om "relationer och vår samtid". De utspelar sig bland annat på ett hotellrum, vid ett frukostbord och i en backstageloge. Den som är bekant med Lundells romaner lär alltså känna igen sig. Samtidsromanen i en mer traditionell form är sällsynt i vår. Däremot tar en hel del författare sig an vår tid från andra håll. Stefan Gurt skriver i Minnen av framtiden om hur en kvinna börjar minnas saker som hänt - i framtiden. Kanske ett sätt att se på en tid som tycks övertygad om att svaren finns i framtiden, snarare än i det förflutna. Kalle Dixelius skriver i Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson om Toff och ett Ståkkålm på 2200-talet där folk är förtryckta trashankar. De hostar i ruinerna och allt skrivande är förbjudet. Toffs anteckningar hittas 200 år senare som ett dokument från "den mörka tiden". Ämnet öppnar för tolkningmöjligheter på åtskilliga av våra samtida problem. Titlar som annars sticker ut är Jonas Gardells Om Jesus där han skildrar "frälsaren" som en tandlös, obildad och gammal man. Carina Rydberg kommer med sin försenade Främlingar som skulle släppts i höstas. Och Carl Johan Vallgren ger ut en skälmroman Kunzelmann & Kunzellmann. Sinar
Ett område där boktitlarna plötsligt tycks ha sinat är coach-självhjälpslitteraturen. Hittar bara några enstaka som "good enough - bli fri från din perfektionism" av Elizabeth Gummesson. Jag undrar bara varför folk som skriver den här typen av böcker alltid är så uppsminkade och snygga. Det är som att berätta om hur man blir fri från kroppsfixering, genom att posera i bar överkropp och med deffat sexpack på framsidan av boken. Böcker inom "bäverlitteraturen", som handlar om att i Mård Olofssons anda bli positiv och "på hugget", finns inte heller i samma utsträckning som förut. Men Nicolas Jaquemot släpper i alla fall Vad optimister vet - och du kan lära dig. David Eberhard, som väckte debatt med sina Trygghetsnarkomaner, är också tillbaka med Ingen tar skit i de lättkränktas land. Men, det kommer också andra bilder av svensken än som en bortklemad vekling som behöver gaska upp sig. Karin Johannison visar i Melankoliska rum hur melankolin - som vårt land haft fallenhet för - ger en motbild till dagens strävande efter kontroll, styrka och hälsa. Hon menar att de mörkare känslorna tidigare ansetts normala, men att normaliteten i dag krymper. Och visst kan man fråga sig vems kraven på demonstrerande av normalitet genom optimism och styrka egentligen är. Våra egna? Eller politikers och företagares som vill ha medborgare och anställda som gynnar tillväxt och lönsamhet?

Blek bokvår

Så har de välbekanta dunsarna från förlagens vårbokskataloger börjat. De landar nedanför brevlådeinkastet som kulturskribentens första vårtecken. Tyvärr sprider de inte lika mycket ljus som de brukar. Bokvåren känns ovanligt blek.