Bländande klarhet och hejdlös attack

Som där i mörkret på Södra teatern i Stockholm när Anna Vnuk och Lo Kauppi intar scenen med föreställningarna Hårdare snabbare Anna Vnuk respektive Undercover inför turnén som bland annat tar dem till Luleå och Älvsbyn. 45 minuter på samma scen, men inte samtidigt. Två skilda föreställningar, formmässigt mycket olika men genialiskt sammanförda och berikande varandra - Lo Kauppis ståupp-monolog och Anna Vnuks egensinniga danskonst där också Jennie Lindström och Andrea Svensson medverkar. Lo Kauppi är först ut. Det visar sig att hon har samlat oss för att berätta om de rön hon gjort på självaste högkvarteret för den världsomfattande rörelsen GSO - Global Sexism Organisation - där man kan hitta W Bush i bastun med Bin Laden, påvar, mullor, politiker - även svenska - och även en och annan kvinna. Dit, till Fritzlland - alltså Österrike - tog hon sig och ända in till deras Hall of Fame där det internationella nätverket regelbundet delar ut utmärkelser till alla som på ett eller annat sätt hållit tillbaka kvinnors självklara rätt till värdiga liv. För när det kommer till den så kallade kvinnosaken visar det sig att "män...iskorna" är fullständigt överens, alldeles oavsett vilket land, religion eller klass de representerar. Självklart handlar det om en mycket handfast konspiration, hur kan man annars förklara könsstympningar, sämre livsvillkor, de tre västerländska s:en (skuld, skam, svält), burkor eller vår motsvarighet stringtrosan? Och Lo Kauppi vet, hon har ju för sjutton varit där. Först utstyrd i hordräkt, vilket inte gick så bra eftersom alla ville köpa henne. Lite bättre gick det med burka, den som för övrigt kom till efter att Muhammed svepte en filt om en kompis när hon frös en kväll, samtidigt som några GSO-gubbar satt med pennorna i högsta hugg och skrev in det i Koranen. För länge har de hållit på, GSO:arna, och vid det här laget har vi mycket att lära oss, något Lo Kauppi efter sin utflykt till organisationens kärna nu vill förmedla med hjälp av signalord, talkörer, engagemang och en jäkla svada. Roligt som bara den, så klart - Lo Kauppi har både timing och den rätta glimten. Men också väldigt sorgligt. Så klart. Inte minst när hon ringer upp en rad internationella kvinnorättskämpar som från sina olika hörn i världen får berätta om de hopp de trots allt hyser. Någon av alla dessa röster beskriver sitt hopp i form av en fågel där den ena vingen är kvinnan och den andra mannen. Efter paus ser vi kanske just den fågeln i Anna Vnuks och hennes dansares gummibehandskade händer när de ger sig i kast med en av många kvinnliga erfarenheter - barnafödande. Ämnet skulle kunna bli exkluderande och exklusivt och väldigt romantiserande om det inte vore för Anna Vnuk. Hennes speciella och helt egna blandning av tal, musik, ljus och rörelse går emot allt sånt - i stället lyckas hon på något svårförklarat sätt göra det mest privata till något vi alla känner oss delaktiga i. Hon har gjort det förr och nu gör hon det igen, tränger in i svårbeskrivna känslor med en oförvägen självklarhet som balanserar farligt nära gränsen till det banala. På vägen benar hon ut begrepp med en klarhet som är bländande och lyckas på samma gång skapa poesi - det hela är mycket rörande. Särskilt hård och snabb är inte Anna Vnuk, den delen står Lo Kauppi för. Här blir inte ett plus ett två utan något mycket mer. Lo Kauppis riktning utåt och Anna Vnuks riktning inåt.

Bländande klarhet och hejdlös attack

Ibland tackar man sin lyckliga stjärna för förmånen att få vara samtida med vissa människor, deras tankar och förmågor.