New deadline
Agneta Andersson
Kolteckning, installation/stål
+-0 (plusminusnoll)
Hans Isaksson
Måleri, installationer
Outlandish
Roger Metto
Måleri, teckning, litografi
On the Edge
Annasofia Mååg
Keramik, porslin, fotografi
Liselotte Wajstedt
Videoverk
Konst
Luleå, Konsthallen i Kulturens hus. Andersson och Isaksson till 26 februari. De övriga till 2 mars.
Konst
Konsthallen i Luleå öppnar 2014 med fem parallella utställningar. Förutom att de fem konstnärerna medverkar samtidigt har de Kiruna gemensamt där de bor eller är uppvuxna i. Något som förstås kan leda till att man som besökare börjar leta samband mellan utställningarna. Men mer givande är nog att se dem var för sig. Platsens ande har för de här fem har haft olika innebörd. Andersson, Mååg och Wajstedt bor i Kiruna.
- - - -
Agneta Anderssons kolteckningar i storformat tar nästan först andan ur en: så stort, så svart och hur fasen har hon gjort för att inte dra ut allt det svarta dit där hon vill att det ska vara vitt? Man förundras och närmar sig sen de renodlade motiven, enkla i meningen att de visar ett enda föremål, detalj eller miljö. Titlarna är lika sparmakade: Rosen, Vargen, Maskinen, Båten, Utsikten och Det oskrivna.
Men förutom Utsikten med sin stilla, kliniska betraktelse över ett folktomt gathörn och installationen Det oskrivna, som både är gåtfull och vacker, återfår jag nu balansen efter den första häpnaden. Det är formatet och tekniken som är allt. Någon annan tolkning finns där inte.
Något som inte alls är oväntat eftersom Andersson också tidigare gått på djupet med material och form till exempel i textil och glas. Det ska helt enkelt bli intressant att se vart utforskandet av att måla stort med kolstift ska ta henne. Och kanske är det också vad utställningens titel New deadline syftar mot.
Agneta Andersson, som visas i Konsthall 2, flankeras av två kollegor. I Konsthall 1 brinner det av färg. Det är måleri av Roger Metto, långsmala panoreringar av landskap där bergen bildar förgrund framför märkligt glödande himlar i orange, rosa, gult och blått. Bilderna är sedan kryddade med detaljer som betraktaren få gå nära för att söka upp. Det är gestalter på väg, hus och städer. I ett par mindre bilder kommer vi istället närmare dessa platser och möter nästan gömda hus inbäddade i kladdig, tung, kanske kvävande men otvivelaktigt skyddande växtlighet.
Metto beskrivs som en landskapsmålare och visst intresserar han sig för landskapen. Han närmar sig dock inte sina motiv med naturalismens verktyg utan använder andra uttryck. Bergen är vassa, som hämtade från områden som Kebne eller Vistasdalens kugghjulsmassiv, men också från alperna och klippiga berg i den ”vilda västern”. Färgerna som bygger bergens skuggsidor, dalar och solsidor är lika säregna som himlarnas.
Himlarna med sina klara kontraster och kolsvarta inslag känns ändå bekanta på något obestämt sätt. Kanske anas oljepastellkritans möjlighet att låta färgerna dras in och över varandra men längre in i minnet dyker sammetsaffischerna upp, kopplingen till de kitchiga inslagen i verken tycks komma från 1970-talets färgrika tonårsrum.
Det är ett fullständigt bombardemang av intryck som pågår i Konsthall 1. Men allt är inte nytt utan Metto återanvänder både titlar och detaljer och jag måste le åt min första notering kring en liten gestalt centralt placerad i mitten av verket Western swing. ”Fotar med mobiltelefon”, står det.
Senare dyker samma gestalt upp i ett annat verk Outlandish och då står det klart för mig att det är en röd näsduk som figuren skickar iväg. Vore verken målade idag, de är från slutet av 2010-talet, skulle min första tolkning kanske också stämma överens med konstnärens budskap. Nu gör det inte det. Outlandish kan nämligen ses som en retrospektiv av Roger Metto med en blandning av äldre och yngre verk och i utställningen ingår även mycket detaljrika teckningar och grafik som man med nöje kan försjunka i. I dem tycks en kamp mellan natur och kultur pågå och kanske kan guds fingeravtryck anas.
AnnaSofia Mååg är välrepresenterad utomlands och är en av de konstnärer som återkommande jobbar med ”Icehotel” i Jukkasjärvi. Hon fortsätter också att jobba med sin lättigenkännbara teknik och glasyr. Den släta vitheten som får brytas av sprickor och hål, det dekorativa med risken alltid närvarande.
I rummet benämnt galleriet visas nya vita verk om än med inslag av våta mörka och röda glaserade nyanser. Fem stora keramikföremål, ”Gruvblommor”, kallas de, dominerar rummet. Ett annat återkommande motiv den här gången är isbjörnen. Det stora däggdjuret,som har människan som byte, har väckt Måågs intresse och hon både visar fotografier och skulptur; sju likadana, lena handmålade porslinsfigurer av isbjörnar som vilar på ett flak av trä. Det flyter i luften i lagom höjd för att man ska vilja känna på dem.
Längst in, liksom lite vid sidan av, finns dock ett par oväntade hästfiguriner i porslin och de liggande hästarna griper mig. Kanske för att de är mycket större än de små, sköra, porslinsfigurer man som flickbarn kunde få i present och som barnet med både förtjusning och rädsla vågade äga. Av dem lärde man sig att vara försiktig, att låta det lilla fingret varsamt följa yta och form. Motsatsen kunde vara förödande. Mååg har här gjort den risken så mycket större.
Oron vilar över verket. Hästarna ligger vända mot varandra med knotiga bräckliga ben. Deras ögon är målade olika men en mörk färg får ett av dem att nästan, men bara nästan, svämma över. Ska de någonsin resa sig igen? Har något gått av? Är skönhet alltid förgänglig?
Jorindas resa, som visas i konsthallens rum utan namn tillsammans med en kortare dansfilm är inspirerad av Ann-Marie Ljungbergs roman Resan till Kautokeino från 1998. Det är en långsamhetens läsning om långt mellan gårdarna, öppna snöpinade slättlandskap och människor som öar i dem.
Något av detta har Liselotte Wajstedt också fört med sig in i sitt verk där berättelsen inte rör sig framåt om än Jorinda tycks komma fram. Hon faller ständigt, förlorar medvetandet i snölandskapet som liknar myrarna längst malmbanan mellan Kiruna och Gällivare, utsätter sig för de sökande männen som betalar 500 spänn för sex. Hon möter vinterhäxorna, vinterfeerna med sina svarta munhålor på myren men blir inte förtrollad och befriad. Hon reser sig själv. Eller får åtminstone varma fötter hos mormor i Kautokeino.
Liselotte Wajstedts filmer brukar präglas av ett slags nödvändighet, av en passion men över ”Jorindas resa” finns det dock något oväntat distanserat.
Några sekvenser är dock minnesvärda som bruden som ledsnat att vänta och som med fladdrande slöja springer längs gatan i en gråkall värld - och de märkliga kvinnorna på myren. Dem får man också möta på egen hand i den separata dansfilmen. De rör sig långsamt, som i den japanska buthon, och smärtsamt mot strävsamt vuxna björkar, knotiga och vackra, livsdugliga trots motstånd.
Jorinda inte bara en karaktär i Ljungbergs bok utan också en gestalt i en europeisk folksaga. En skön flicka som förtrollas och blir till näktergal innan hon befrias av sin fästman. Wajstedts film berättar snarare om att befria sig själv i en vardag som kan vara nog så solkig och att man ändå måste vara i den - på nåt sätt.
I Konsthall tre, längst in, finns +-0 och är väl värd ett besök. Hans Isaksson heter konstnären och det är hans första separatutställning i Norrbotten. Isaksson arbetar med att lura ögat och med att roa. Verket Hem och ursprung i blandteknik är ett utmärkt exempel: en vägg som är en bild av en vägg. På den hänger affischer med ett porträtt av en man i mössan som hör till Jukkasjärvikolten, men de flesta av affischerna är faktiskt en del av bilden av väggen. Bara en enda är ett eget fysiskt föremål. I String kan istället man inte vara säker på om det är hål som är de fysiska motiven eller tvärtom.
Jag uppskattar hans påminnelse om att sanningen inte är en utan många. Att ett bananskal kan vara ett material för ett konstverk, att en använd slipskiva kan bli ett runt verk i olja. Överhuvudtaget verkar den runda formen tilltala Isaksson, den dyker upp i både två och tredimensionell form för inte ens det innersta av en toapappersrulle är för banalt för att användas. Men Isaksson inte bara ser med öppna ögon, han är också en noggrann och sökande konstnär. I titelverket ”+-0” har han fångat in ett ögonblick av ett lätt snöfall med flingor som fjun. Materialet är små flagor av plast. Det är skickligt sett och gjort.