Tiden är tidigt 1800-tal och platsen London och ett magnifikt privatpalats på Harley Street. Där växer den tidigt föräldrelöse och ohyggligt förmögne pojken William Aldermann upp. I fasansfull isolering, i ett bildningsfängelse med trettio betjänter, en inskränkt kammarlärd informator och på distans – de märkliga beskyddarna i Dilettanti, det revolutionära upplysningssällskapet som vurmar för antiken som människans väg till upplysningen och revolutionen.
Aldermanns arvinge är en bok som argumentar för sig själv, den är briljant välskriven, prosan behagfullt polerad som en Hauptmöbel, intrigen spänstig som en engelsk tv-serie, historiemarkörerna sitter utan skavank, genom hela den åttahundrasidiga läsningen är jag sant imponerad av Håkanssons research.
Onekligen är lystern, bildningsvurmen och förtjusningen i historiens bisarrerier övertagna från urbilden, Umberto Ecos Rosens namn. Men så imponerande professionellt att man överser.
Det är en roman där kunskap, historia och spänning spelar tätt samman, en skildring av en tid när utopin börjar skina i Europa, tron på en förnuftig och ljus samhällsordning, kyrkans och ståndssamhällets försvinnande, kunskapens seger. Den unge William, kanske har han en bokstavskombination, kanske får han en i den ohyggliga korvstoppning han utsätts för, allt i akt och mening att förbereda honom för sitt stora värv, för att bli del av Dilettantis drömmar och mål. De som en gång hade, eller trodde sig ha tusentals celler över Europa för att i franska revolutionens anda och spår göra samhället nytt.
Dilettanti har verkligen funnits, ett av många lärda sällskap eller loger som i det sena sjuttonhundratalet och därefter ivrade för människans lyftande och historiens slut med medel som antikens konst, arkitektur och ideal. En märklig blandning av skruvade pornografer, hedonistiska esteter och förföljda samhällsomstörtare. Richard Payne Knight exempelvis, lärd historiker, numismatiker, arkeolog, författare till en ohyggligt förbjuden bok om fruktbarhetskult och den för ändamålet välutrustade guden Priapos. Googla och se.
Jag är osäker i vilken riktning Håkanssons roman rör sig (en andra del följer). Den första boken landar på St Helena dit William kommer under sin grande tour genom Europa. Allt för att träffa Napoleon själv, den mer realistiske drömmaren av framtiden. Romanens väg dessförinnan är huvudsakligen Williams bildningsväg, hela det klassiska arvet, en slags hellenistisk lärdomsorgie och lyckligtvis har gossen ett fenomenalt läshuvud. Som mänsklig varelse verkar han också trolig, åtminstone fram till bokens avslutande del. Övrig personage är mer tv-mässigt kalkerad, arketypisk.
Nja alltså, det finns en övermättnad i denna bok, en hybrid av museimagasin, tv-serie och bildningsroman. Allting blir väldigt utsagt. Ibland blir den bildade underhållningen något mer, särskilt i skildringen av barnet William i all sin ensamma vånda och säregenhet. Men utvikningarna, de lärda, blir lätt maniska och den intellektuella gåvan (som Eco aldrig förlorade) blir svårfunnen.
Spänningen ligger i sökandet efter den heliga Graal som här kallas Aldermanns grand oeuvre, stora verk. Där finns planen, slutinsikten, lösningen. Lönnrummets hemlighet, de vises sten, men var, i det jättelika huset? Den hemligheten är skildringens motor. Och aldrig försitter den en chans till utvikningar i historiens egna lönnfack, bland fantasterna, nördarna, fallosdyrkarna, svärmarna och visionärerna. Hur många excentriker finns det egentligen i England?
Är Håkanssons bok för smart, för elaborerad? Vad går det hejdlösa historieberättandet ut på? Får eskapismen och lärdomsberusningen ett svar längre fram? Kommer någonsin eliternas sällskap fram på sin resa genom upplysningens vita drömmar, antikens ruiner och samtidens avskrädeshögar?