Bland de lysande namnen

Visserligen täcker den ett intensivt skede i hans liv, åren 1966-80, det som förr kallats mannakraftens år. Han är 33 när boken inleds och tiden flyger högt, på Stadsteatern uppträder Miriam Makeba för Amnesty, "jag gjorde ett textcollage åt Monica Zetterlund, Inga Tidblad och Bibi Andersson. Erland Josephsson, Hasse och Tage medverkade, Birgit Cullberg dansade, Allan Edwall sjöng, Monica Dominique spelade. Alva Myrdal talade om våldet, Edvin Adolphsson förrättade lotteri. Efteråt festade vi på scenen till tre, vaktmästaren bjöd på sin tid. " Så fortsätter det, kulturlivet är antingen arbete eller fest, ibland både och. Det är alltid väsentligt, alltid de mest lysande namnen. Ibland något utmattande eftersom det omedelbart omvandlas till text. Ordet kontaktnät räcker inte till, inga nät täcker oceanen. Han har levt alla namn man läste för fyrtio år sedan, från Colin Legum till Kurt Vonnegut. Mitt i detta begåvade flöde blir det ibland svårt att få syn på herrn själv, "för mig är du en lite overklig ung man" säger en äldre kämpe genomskådande på Brunnsvik. Wästberg lider lätthetens förbannelse. Riktigt drabbande blir han aldrig, han är smått ouppnåelig, även om han rannsakar sitt dubbla kärleksliv och ser sig självkritiskt i spegeln. Han är jämt så resonerande och tolerant, även mot sig själv. "Jag älskar detta liv glupskt och stillsamt". Allt: Afrika under de sista antikoloniala krigen, romanen Luftburen som inledde den stora kärlekstrilogin, ordförande för International PEN, chefredaktör på DN, hundratals blixtsnabba författarporträtt, vänporträtt av Palme, Sverker Åström, Lagercranz, särlingar som Torbjörn Axelman eller Sven Alfons. Oerhört roliga detaljer. Hans närhet till Palme överraskar, ömsesidig tolerans i ömsesidig briljans? Roande skisser från folkbildningsresorna, från släkten i Hälsingland, gripande människoöden från befrielsens Afrika. Kanske beskrev romanen Luftburen kärlek i tjugonde seklet lika bra som Gullberg, eller bättre? Den blev åtminstone den erotiska suveränitetens främsta skrift och bär därför sin tid (1969). Jag minns den som elegant sinnlig. Den är litteraturens tempelpelare i boken, minnesvärd även för författaren. Diskussion den väckte blev skarpare än vanligt är med romaner, Kerstin Vinterhed spolade ner boken på toaletten. Summan är dock Per Wästbergs stora rättrådighet, hans rättviselidelse. Alla de som mördades, apartheidstatens monsterpolitik, den döende kolonialismens meningslösa våld. Om en memoar fångar hoppfullheten och glöden i denna de stora diskussionernas tid så är det Hemma i världen. I dessa avsnitt växer han till en stor, moralisk gestalt. Därtill de glimrande detaljerna. På DN är han chefredaktör och kulturchef, bara skildringen av kulturmiddagarna är stor underhållning, snillrika, grälsjuka, dynamiska. Bästa samtidshistoria och mycket långt i fjärran. Wästbergs blixtsnabba glimtar av en Robert Mugabe, på långt avstånd kontrollerande sin fru Sally i landsflyktens Sverige, lysande som personhistoria om en diktator i tillblivelse.

Bland de lysande namnen

Per Wästberg lever ett encyklopediskt liv. En sarkastisk surhet om "namedropping" självdör i hans tropiska frodighet. Hans umgänges- och yrkesliv är inte möjligt, så tänker jag ofta under läsningen av tredje delen av hans självbiografi, Hemma i världen.