Bland borgar och fästningar

Högst upp på klippor, längst ut mot havet, placerade med säker blick och en imponerande teknisk förmåga. Normanderna verkar ha varit särskilt slängda på området. För den som reser genom Sverige med försvarsanläggningar i sikte måste den nya reseguiden Svenska borgar och fästningar vara den ultimata boken. Svensk befästningskonst under 2000 år, från Glimmingehus (som förvisso var danskt) till kanonbatterierna i Vuollerim som med sitt långskjutande artilleri fulländade Luleålinjen till skydd österut. Det är ju ? tämligen självklart ? så att borgar och fort är den text vi kan läsa för att förstå var tidens stora rädslor har kommit ifrån. När den danske riddaren Jens Holgersen Ulfstand lät uppföra Glimmingehus runt sekelskiftet 1500 var det möjligen lokala uppror han fruktade. Men i likhet med Bodens fästning blev Glimmingehus snabbt omodernt, eldvapnen hade utvecklats till ett dödligt hot mot medeltidens stenmurar redan när borgen stod färdig och någon verklig strid har den inte upplevt. I alla tider har den varit rädd i onödan. Och Bodens fästning var redan under andra världskriget otjänlig för sin ursprungliga uppgift. Innan den förklarades som byggnadsminne måste den rent militärt ha varit något av ett dyrbart skämt, ohyggligt hemlig och fullständigt obrukbar. Det finns något rörande och ironiskt över dessa mästerligt byggda och väl uttänkta jätteanläggningar. I svensk historisk kontext, med den nästan totala frånvaron av strider på vårt territorium har de alla, med några sydliga undantag, mest tjänat en tänkt uppgift. De mest imponerande byggnadsverk vårt land äger har nästan aldrig brukats. Som fängelser, förråd och liknande fredligt kanske, men icke i militär strid. Skönt förvisso, man får gå ned mot 1500-talet för att höra stridslarmet från svenska borgar. Norrbotten har inga medeltida befästningar, inga vackra borgruiner att falla i romantiska drömmar över. Men den moderna tidens befästningar står desto starkare, frukter av ett oroligt öga västerut ? mot malmfyndigheterna ? och så framför allt österut, först mot tsarväldets Ryssland, därefter mot det kommunistiska Sovjetunionen. Boken presenterar Bodens fästning, befästningarna i Haparanda, Kamlunge, Siknäs och Vuollerim. Alla ingående i imponerande försvarslinjer för att säkra understöd söderifrån och hejda anfall österifrån. De långskjutande kanonerna hämtades inte sällan från utrangerade slagskepp som redan hunnit bli fullständigt föråldrade. Att besöka ett av dessa fort i dag är som en resa till ett hemligt land som är både imponerande och urtrist. De sterila logementen, dödheten i den underjordiska miljön, de groteskt stora kanonerna och urholkningen av hela berg. Man häpnar och funderar. Transporten och monteringen av batterierna verkar ha gett arbete åt halva Norrlands inland när det begav sig. Norrbottens industriella megasystem i gruvor och vattenkraft hade sin militära motsvarighet i bergsfortens gigantism. Och ruinromantikens tankar om mänsklig fåfänglighet och tidens tand och glömska blommar lika lätt i Rödbergsfortets betongbunkrar som någonsin i Glimmingehus. Dessutom med direkt koppling till ens egen samtid och uppväxt.

Bland borgar och fästningar

Varhelst man än åker som turist i Europa blir man förevisad de medeltida borgarna. Försvarsanläggningar som idag ger den mest magnifika utsikten, men en gång gav den mest strategiska utsikten över fiendens alla rörelser.