Man kan göra det rejält enkelt för sig och helt enkelt bara nöja sig med att skriva att "The Whole Love med Wilco är en av årets bästa skivor hittills - köp den".
Men det går ju inte. Även om det är helt adekvat och sannerligen alldeles riktigt.
Wilco, med den huvudsaklige textförfattaren och sångaren Jeff Tweedy, har ju egentligen alltid varit ett exceptionellt begåvat och drabbande kreativt amerikanskt band.
Så är det och det är också så att Jeff Tweedy ständigt bara har gjort bra grejor, i vilket band han än har befunnit sig (hans tidigare Uncle Tupelo eller sidoprojekten Golden Smog och Loose Fur).
I bland (och även nu) kan det bli lite halvexperimentellt och flummigt, som gruppens förra skivbolag Warners ansåg att skivan Yankee Hotel Foxtrot blev och vägrade att släppa den. Då släppte Wilco låtarna själva via sin sajt och det blev bandets största framgång hittills.
The Whole Love inleds lagom dramatiskt med sjuminuterseposet The Art of Almost. Och tråcklar sig sedan obesvärat vidare, genom psykedeliska ballader Sunloathe, den akustiska Black Moon, jazzinspirerade Capitol City, den bara allmänt skruvade I Might och så till sist kommer vi fram till slutet, som är lika med den tolv minuter långa countrygungan One Sunday Morning (Song For Jane Smiley´s Boyfriend) och ingenting annat är än enbart magnifik (Jane Smiley är förresten en bra författare, vilket ju kan vara lite kul att få veta).
Wilco gör, envist, bra amerikansk musik. Man kan lita på dem.
Och The Whole Love hör hemma bland årets bästa plattor. Hittills. Självklart.