Blanchett och Dench slår stillsamma gnistor

I Notes On A Scandal har man i princip ingenting annat än djup och äkta kvalitet att erbjuda. Och det känns riktigt roligt att kunna notera. Patrick Marber, erkänd dramaturg och bland annat mannen bakom pjäsen och filmen Closer, har skrivit manus efter Zoe Hellers täta och dimensionsfyllda roman om det intrikata spelet på en kommunal skola mellan en bitter äldre lärarinna (Judi Dench), en lätt bohemisk yngre kollega till henne (Cate Blanchett) och en endast 15-årig elev (Alan Simpson). Det som börjar oskyldigt accelererar obevekligt fram till en tragisk skandal. Det är en berättelse om förbjudna känslor, avgrundsdjup ensamhet och hjälplösa försök till kontakt och vänskap. I bakgrunden finns också Bill Nighy som Blanchetts make. Samt hennes tonårsdotter och tioårige son, med Downs syndrom. Och Denchs lilla katt. Alla är de bitar i ett pussel som egentligen aldrig kan slutföras. Åtminstone inte med någon varaktigare form av lycka i utsikt för någon av de inblandade. Men det är en ren och oblandad lycka att se hur Judi Dench och Cate Blanchett (främst, men alla i den här rollistan är anmärkningsvärt bra; inte minst Phil Davis i en mindre roll som totalt bortkollrad lärarkollega med noll koll på det mesta) sköter sina arbetsuppgifter här. Denchs äldre lärarinna med ett helt liv bakom sig, där hon sällan tillåtit sig att visa några känslor utan ständigt vårdat sig om en kyligt korrekt fasad. Det är när den fasaden krackelerar som det händer sorgliga saker. Blanchett är lika beundransvärd hon. Hemlivet är vänligt kaotiskt och själv är hon på väg in i medelåldern. Men fortfarande attraktiv. Fast det säger ingen längre åt henne. När den 15-årige pojken visar henne lite uppmärksamhet blir hon smickrad. Och därefter behövs det inte så mycket mera innan det är för sent att vända tillbaka. Alldeles för sent. Det slår stillsamma, men ytterst påtagliga, gnistor kring dem bägge två. Kvalitet kommer man aldrig undan. Det är ganska ovanligt att starka kvalitetsdramer som Notes On A Scandal hittar upp på biorepertoaren, jämsides med alla de flyktigare action-, thriller- och allmänna eskapist-melodramerna. Men det inträffar då och då. Och det är hur roligt som helst när så sker. Innan det är för sent måste också Philip Glass ödessköljande musik och Chris Menges djupsinnande foto nämnas, i denna synnerligen stringenta film som väl kanske kan ha så där en veckas liv framför sig på Luleås filmrepertoar. Det är nu alla seriöst filmintresserades självklara uppgift att hitta fram till den.

Blanchett och Dench slår stillsamma gnistor

Ibland blir man lite extra glad när man sitter och tittar på en film.Det inträffar vid de tillfällen då man verkligen känner att alla i produktionen inblandade, har besjälats lite extra mycket för att se till att generöst med kvalitet levereras till biopubliken.

Ibland blir man lite extra glad när man sitter och tittar på en film.
Det inträffar vid de tillfällen då man verkligen känner att alla i produktionen inblandade, har besjälats lite extra mycket för att se till att generöst med kvalitet levereras till biopubliken.