Alcazar vill bjuda på show, det är pyroteknik, konfetti och synkroniserad dans för hela slanten. Delvis lyckas de nog också förmedla en känsla av glamour och flärd till Piteåborna. För det går inte att förneka att Alcazar kan sin disco, Crying at the discoteque, till exempel, är lysande. Tyvärr finns det inte riktigt nog med hits för att hålla uppe intensiteten i en hel timme, i synnerhet inte när de slösar bort Sexual guarantee och Menage à trois i ett kort medley.<BR>Showen kunde ha tajtats till. Särskilt tradigt blir det när trion (fjärde medlemmen Annikafiore har brutit benet) kliver av och det blir presentation av kompbandet. Det är extremt tydligt att det bara finns tre stjärnor på scenen så det känns fånigt att publiken ska jubla åt basisten. När samme basist sedan går fram till scenkanten och börjar spela ett solo blir det riktigt plågsamt. Men Alcazar återvänder och då förstår vi det egentliga syftet med bandpresentationen: klädbyte! Konserten har alltså sina svackor, men avslutningen med mäktiga Someday är grym. Engelska popstjärnorna Pet Shop Boys är stora Alcazar-fans och när man hör Someday förstår man varför. Låten förmedlar känslan av lika delar eufori och melankoli som också finns i de bästa Pet Shop Boys-låtarna.<BR>
