Sveriges svar på Martha Wainwright. Eller på Patti Smith. Eller på P.J. Harvey.
Eller förresten - strunt i alla jävla jämförelser. Hon heter (egentligen inte; det är ett artistnamn) Birgit Bidder och det är enbart en irriterande formalitet att hon ännu inte har etablerat sig i alla seriösa musikälskares hjärnvindlingar och blodomlopp samt slagit igenom, med ett dundrande dån som genererat ett eko över några kvadratmils avstånd.
Men hon har respekt. Det har hon förvisso. Och de som har upptäckt den hemlighet som hon representerar delar den med ett ständigt växande antal medmänniskor. Ett slags kult, än så länge. Men som sagt var: snart blir hon så känd att alla vet vem hon är och då blir hon lika svår att glömma som en svanktatuering.
I lördags var, åtminstone i mina öron, Birgit Bidder Bara Bäst på den anspråkslöst kvalitativa och från alla depressionsframkallande tivolin nästan helt befriade (OK: jag såg en karusell, men den var väldigt minimal) musikfestival som heter Musikens Makt och som nu arrangerades av BD Pop för andra (men förhoppningsvis långt ifrån sista) gången på Gültzauudden.
Men bara en halvtimme med Birgit Bidder, hennes syrligt sandpapprade och knallhårt formulerande röst och fyra skickliga medmusiker var ju givetvis alldeles åt h-e för lite!
Hon åstadkom ändå kollektivt beslutsam gåshudsvarning och lika kollektiv mittbena på den trofasta trupp som hade samlats nere på stranden, via ett koppel meningsfulla låtar från vårens debutskiva The Life Home i utomordentliga versioner (Coming Down och Parking Lot Paradise var mentala knockouter; I’m Sorry It Took So Long en lång och innerligt öm smekning).
Tidigare på eftermiddagen hade hon också spelat med sitt andra band Raketen; något som jag tyvärr och enbart av mig klantskalligt missade.
Birgit Bidder rapporterade att hon ser Luleå som sin andra hemstad (och det är bekant att hon också är väldigt förtjust i Svartöstaden) och att hon nu ämnar stanna i staden en stund för diverse jobb. Välkommen!
För er som missade detta och naturligtvis även för er som har abstinens och aldrig får nog, spelade radions P 3 Live in spelningen på Musikens Makt. En kultur- och välgärning.
Och så säger vi avslutningsvis så här: nästa gång syns och hörs vi i betydligt större sceniska sammanhang, BB!