Black Island Books har gjort litteraturen ännu en välgärning genom att borra djupare i ett av våra finaste författarskap, Birger Vikströms. Förlaget gav 2010 ut en nyutgåva av Dubbelkrut och förra året den fina samlingen Mitt namn är Birger Vikström. Så enkelt är mitt elände. Denna satsning på att lyfta fram Birger Vikström är värd många applåder. Snart sagt alla Black
Islands böcker är vackert formgivna, också denna volym, med omslag gjort av Stig Ahlstrand.
Birger Vikström, den store humoristen i norrlandslitteraturen, brukar det sägas. Och det är verkligen sant, tycker jag. Men, som redaktören Peo Rask så väl vet, finns det mer än humor hos den gode Birger. Han är en otroligt bra berättare, alltid med de små människorna i fokus. Det är ingenting att prata om; han är djupt folkligt förankrad. Hans känsla för rättvisa kommer ur en lång självupplevd vistelse under små omständigheter, på vägarna, hos skogens folk, på sanatorierna, i de kvarter där förlorare föds, men också de platser som innehåller stolta och starka människor.
Han är deras skildrare, har varit så från debuten och fram till sin död på ett simpelt hotell i Stockholm i december 1958. Birger Vikström föddes i Bredåker 1921 men växte sedan upp i Granbergsträsk i Västerbotten. Några viktiga rubriker i hans alldeles för korta liv är: fattig uppväxt, skogsarbetare, sanatoriet som universitet, en av Klarabohemerna, hemlös i tillvaron.
När man ser på de åtta böcker han gav ut under sin alltför korta levnad blir det snabbt glasklart att hans författarskap innehåller en djup rättvisekänsla. Efter hans död har det utkommit mängder av böcker om honom och av honom, genom efterlämnade texter, noveller och artiklar.
Han lever alltså vidare och hittar förhoppningsvis nya läsare hos en yngre publik. Det är han sannerligen värd. I den nya samlingen har Peo Rask botaniserat bland mängder av tidigare outgivet material och resultatet har blivit en intressant och läsvärd resa genom Birger Vikströms författarskap. I mycket handlar det om artiklar och noveller i dagstidningar eller fackförbundstidningar. Fackförbundspressen spelade en viktig roll för den tidens arbetarförfattare. Där fanns ofta en bra chans att placera sina texter och dessutom få ett anständigt arvode.
Socialt patos, en alltid närvarande rättvisekänsla när han skildrar sina egna och andras erfarenheter går som en röd tråd genom bokens texter. Humorn är alltid med honom. Det konstaterar både Peo Rask och författarna Sven O Bergkvist och Åke Lundgren, som alla ger sin bild av den vilde norrlänningen.
Alla tre har självklart rätt, när de på olika sätt säger att har man väl börjat läsa Birger Vikström är man fast. "Det är inte ett öde. Det är lust", skriver till exempel Peo Rask.
Jag kommer själv ihåg när jag någon gång i början av 1970-talet läste en novellsamling, 13 historier, där historien om den beryktade palten fanns med. Birger Vikströms skildring av skogshuggarliv i Jämtland och ett alldeles surrealistiskt paltkok, slår det mesta i vild berättarglädje. Det fina med Birger Vikströms texter är att man alltid vill återvända och om hur många författare kan man säga detsamma? Inte många.
Parallellt med läsningen av den här nya samlingen, läser jag också om Birger Vikströms humoristiska, men vassa, Den svenska människan, en sällsynt skarp satirisk vidräkning av de olika människotyper som befolkar fosterlandet. Ingen, vare sig hög eller låg, kommer undan hans skarpa, men dock känsliga, blick.
Det är också den känslan som dessa tidigare opublicerade texter ger; en riktigt fin författare som betraktar sina svenska medmänniskor och finner de svaga,
ibland ömkliga, men i grunden älskansvärda.