Tove Jansson. Arbeta och älska
Tuula Karjalainen
Översättning Hanna Lahdenperä
Norstedts
Ny bok
Det har skrivits mycket om Tove Jansson. Särskilt mumintrollen har avhandlats i oräkneliga böcker. För tjugo år sedan skrev Erik Kruskopf ett utförligt verk om Tove som konstnär och 2007 färdigställde Boel Westin en omfattande biografi, Tove Jansson. Ord, bild, liv (utkom på svenska och finska), där måleriet får stort utrymme. I Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson. Arbeta och älska känns mycket igen från Westins biografi. Hon, liksom Karjalainen, lägger tonvikten vid Tove Janssons frihetslängtan och kamp för att uppnå den. Barndomen avhandlas - Tove levde i symbios med mamma Ham ”, Signe Hammarsten- Jansson, som ”under en glaskupa”. Tove beundrar och älskar pappan, skulptören Viktor Jansson, faffan kallad, men konflikterna är svårartade - Tove som ung är röd och pappan ytterst konservativ – och kontakten bryts under några år. Bröderna, Per Olov och Lars betydde mycket och alla tre samarbetade som vuxna. Lars översatte bland annat muminserierna till engelska och skapade dem till sist själv och Per Olov, en skicklig fotograf, fotograferade Toves verk.
Tove Jansson var en ”hypermedveten” konstnär (inget gracilt väsen här inte), med hårt arbete från femton års ålder. Hon avskydde skolan och jämförde den med ett fängelse och föräldrarna tillät att hon avbröt skolgången redan som 16-åring för konststudier i Stockholm. Efter resor runt om i Europa slog hon sig ner i Helsingfors där hon anställdes som tecknare i den politiska satirtidskriften Garm. Några av hennes karikatyrer av Finlands samarbete med Nazityskland censurerades då de väckte ilska i tyskvänliga kretsar. Det är i Garm som mumintrollen först dyker upp 1943 och under den här tiden som Toves djupa krigshat förstärks. Hon beslutar sig för att aldrig, som modern, ”beundra och trösta” och sätta söner till världen.
Karjalainen träffade Tove 1995, när Tove var 81 år gammal. Hon ville veta mer om Tove och Sam Vannis (vars konst Karjalainen doktorerat på) gemensamma år på 1930- och 1940-talen. Intervjun övergick i whiskydrickande och gemensamma minnen. Karjalainen kände Tapio Tapiovaara väl och hade träffat Tuulikki Pietilä och Viveca Bandler.
Det är under krigsåren som Tove Jansson och Tapio Tapiovaara, Tapsa kallad, blir ett par. De tillhör samma krets av konstnärer och Tove längtar efter något bestående: ”något varmt som man kan lita på – jag är trött på episoder och häftiga förälskelser”. Hon målar flera självporträtt, men upplever sig vara halvdan som konstnär och hennes verk, framför allt Familjen (1942, olja), blir på konstsalonger recenserad som alltför ”illustrativ”. När hon möter Atos Wirtanen, tidningsman, riksdagsledamot och politiker, blir han för henne vad Snusmumriken blir för Mumintrollet. ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket”, som hon låter Snusmumriken säga i Sent i november. ”Är det inte roligt att ha nån som längtar efter sig och går och väntar? ”undrar Mumintrollet, men Snusmumriken - och Atos – kommer när det passar. ”Kanske jag inte kommer alls. Kanske jag går åt ett annat håll”. Under åren med Atos blir de första fem muminböckerna färdiga.
Den komplicerade relationen till Atos (som inte ville gifta sig, eller åtminstone drog ut på beslutet och hade andra kvinnor vid sidan om) fick Tove att förälska sig i Vivica Bandler, teaterregissör som uppförde Toves Troll i kulisserna på Lilla Teatern 1958 och därefter i Stockholm, där den blev en enorm succé. 1967 såldes teatern till Birgitta Ulfsson och Lasse Pöisti.
Kärleken till arbetet var för Tove det viktigaste. Inte ens de många förälskelserna (Tove blir kär i personer och inte i kön, som Westin kärnfullt skriver) eller kärleken till familjen, kunde i längden stå emot den lusten. Att sedan Tove tröttnade på sina troll och ville tillbaka till måleriet stupade delvis på grund av de väldiga proportioner som muminindustrin fått. Men den ”multibegåvning” som Tove var utgjorde kanske det största hindret. Hennes sista novell ger en fingervisning: ... komma till insikt om att han är underkastad det ständiga valet, oavbrutet och ofrånkomligt, varje stund av sitt liv. Han kan aldrig vara säker på att han valde rätt.
Biografin spänner över Tove som sagoförfattare, illustratör, scenograf, serietecknare och författare. När Tove drog sig tillbaka från muminskrivandet för att skapa andra världar förbigicks hennes författarskap orättvist länge, men idag lever hennes romaner och noveller sida vid sida med muminböckerna. Karjalainen tillför kanske inte så mycket nytt, ingen större brevväxling har hittats, inga nya fakta, Westins biografi, som bara är sju år gammal, är mer omfattande. Men bildmaterialet hos Karjalainen är större och homosexualiteten skildras i ljuset av den tidens stränga moralregler. Tove påverkade sin tids värderingar, slår hon fast, och Fest i stan, (som länge hängde i Helsingfors stadshus) visar Toves likgiltighet för skvaller när den tydligt avbildar V Bandler, en tidig kärlek, och henne själv. Boken Trollvinter handlar om den största kärleken, den till Tuulikki,( i boken Too-ticki) som hon mötte 1955 och stannade hos livet ut.