Oil City Confidential är garanterat en av de allra bästa musikfilmerna någonsin. Trots att det bara undantagsvis förekommer någon musik alls i den.
Den engelska pubrock-gruppen Dr. Feelgood existerar fortfarande. Om än inte i samma upplaga som vid debuten på 1970-talet, då det slog gnistor om dem i stötiga och bråkiga låtar som Roxette, Down By the Jetty och så vidare.
Den (minst sagt) egensinnige gitarristen Wilko Johnson blev den förste som bröt sig ut från gruppen. Han ställde sig i spetsen för en egen trio och i början av 1980-talet hade jag nöjet att se, lyssna till och intervjua honom, när trion spelade på Vallsberget utanför Piteå.
Nu är han drygt 60 år, har rakat sig kalhuvad och står utomhus och demonstrerar hur man spelar gamla Dr Feelgood-klassiker på en elgitarr. Som inte är inkopplad. Sånt klarar bara ett sant geni av (åtminstone med bibehållen värdighet).
Sångaren Lee Brilleaux stupade för gott vid 41 års ålder. För omkring tio år sedan. Han var ständigt lysande; intensiv, svettig, sammanbiten. Såg ut som om han alltid var redo att börja slåss. Sparkade med jämna mellanrum hela bandet. Repade annars med dem. På puben.
Dr Feelgood var sanna arbetarklass-hjältar. De kom från Canvey Island, en plats präglad av oljeraffinaderier och en säregen gemenskap. De har alltid varit noga med att nämna sitt ursprung. Med stolthet.
Detta är den avslutande delen i Julien Temples trio filmer om engelsk 1970-talsmusik (de bägge andra sysselsätter sig med Sex Pistols och The Clash). De är också bra. Men den här är absolut bäst (bland annat beroende på intervjuerna med Lee Brilleux mamma).
Ovanstående går att komplettera med väldigt instruktiva It Might Get Loud, där trion med ess-gitarrister; Jimmy Page, The Edge och Jack White (från White Stripes), kommer samman för första gången; småpratar lite informellt och därefter spelar som bara fan.
Man kan ju inte bli annat än svårartat imponerad.