Bill Olson tecknar tills han dör

- Där nere tyckte någon att påståendet lät lite pretentiöst, eller i allafall något åt det hållet. Men när jag skulle hit tänkte jag att varför inte, säger Bill Olsson och rullar ut den sju meter långa teckning han gjorde inför publik i Umeå. Han, som i många år var en del av performancegruppen Decay Pitch tillsammans med konstprofessorn Roland Spolander och konstnären Lars Ahlström, ställer sig gärna inför en publik, både som konstnär och skådespelare. Gruppen var tidigt ute i sin konstgren och redan i början av 1980-talet besökte de bland annat galleri Tornhuset i Luleå. Med kåldolme
- Vi brukade ha en presenning som scen. Här minns jag att jag satt på min gamla skomakarstol och gjorde miner till en sång framförd av Jussi Björling medan Lars Ahlström sakta rullade in sig i presenningen. Det var vårt andra framträdande i Luleå och efteråt skrev någon att vi var tillbaka, nu dessutom med en kåldolme, berättar Bill Olson, som påstår att han föddes med teckningen i kroppen. Hemma på Köpmanholmen tyckte farsan att han använde lite väl mycket papper så han pratade med en granne som jobbade på pappersfabriken och vips hade den 7-årige Bill Olson flera balar att rita på. Därmed var han redan på väg, för tecknar gör han fortfarande i ett tempo som utan överdrift skulle kunna beskrivas som "rasande". - Om teckningen inte är i hamn på en minut är det bara att kasta, säger Bill Olson som beskriver sig själv som "en teckningsnarkoman som när jag tecknat tillräckligt mycket måste in på torken". Testat många uttryck
- Nej, men allvarligt talat, jag märker ju att det ibland går rutin i mina teckningar. En varningsklocka är när folk börjar fråga efter särskilda motiv, det har jag varit med om några gånger. Men att tala om Bill Olson som enbart tecknare är inte rättvist och själv beskriver han sig som en "modern konstnär" som alltid gått in och testat förutsättningarna i olika kreativa och skapande roller. Förutom ett 70-tal performanceföreställningar, både med Decay Pitch och senare med gruppen Still Life, arbetade han i många år som skådespelare, bland annat på Ögonblicksteatern i Umeå. Drömmen om att bli "en Fred Astaire" har han vårdat i många av sina bilder, liksom fascinationen för musik i största allmänhet och för jazzens puls och väsen i synnerhet. Det senare har han också skapat ord kring - i många år var Bill Olson jazzrecensent på Västerbottens-Kuriren och fortfarande skriver han i Orkester-Journalen. Rytm och skicklighet
Som konstnär har han arbetat med många olika material och tekniker, och gärna har han sökt sig till det snabba, ögonblickliga uttrycket. - Tecknar gör jag utan måsten, ungefär som en pianist som har musiken i huvudet och plötsligt bara sätter sig ner och spelar. Teckning handlar mycket om rytm och skicklighet, om äkthet. Som tecknare är jag en dirigent som dirigerar experimentell improvisationsmusik, där måste handen vara nästan lika snabb som tanken. När jag målar är tempot ett annat, det handlar faktiskt om två helt olika förhållningssätt till skapandet, säger Bill Olson. - Det finns mycket vitt i mina teckningar. För mig är det vita att likna vid musikens pauser. Lustigt egentligen, jag som pratar så mycket.

Bill Olson tecknar tills han dör

I hemstaden Umeå tecknade Bill Olson här förleden "till Sandör". När han nu ställer ut på Luleå konsthall tecknar han "tills han dör".