Några av dem kom till föräldrarnas Hotell Norrvalla. De bäddades ner i badkaren på våningsplanen när sängarna tog slut. Han glömmer det aldrig och i sina memoarer, Minnet och elden , hyllas Folke Bernadotte för räddningsaktionerna. Sternligans mord på Bernadotte 1948 gjorde relationerna mellan Sverige och Israel frostiga under lång tid.
Han summerar: Det året räddades omkring 30.000 människor. Andra flyktingar hade kommit till Sverige före 1945: 70.000 finlandsbarn, tiotusentals motståndsmän från Danmark och Norge och 30.000 baltiska flyktingar. Dessutom räddades nästan alla danska judar i båtar över Öresund. Till enbart Malmö, som 1945 hade 170.000 invånare, kom 25.000 flyktingar bara under ett par månader. Med tanke på dagens främlingsfientlighet kan man roa sig med att googla på antal människor per kvadratkilometer i olika länder idag. I Tyskland bor 231 människor per kvadratkilometer, i Italien 207, Frankrike 117, Storbritannien 250, i Sverige 21. Fördubblas Sveriges befolkning kommer den ändå inte i närheten av jämförbara länders.
Minnet och elden , Pierre Schoris 700 memoarsidor, skildrar världspolitiken under ett halvt sekel. Han gör det med stor rättskänsla och personlig integritet. Sverige har haft namn om sig som en oberoende och frispråkig röst i världen, inte minst genom Olof Palmes tydliga ställningstagande mot auktoritära regimer och övergrepp från supermakter. Som nära medarbetare till Palme i internationella frågor har Schori suttit med i många förhandlingar om avgörande politiska frågor. Särskilt Castro och Kuba och USA:s handelsblockad får stort utrymme och här publiceras för första gången samtalsanteckningar från ett nattligt möte med Castro i Havanna.
Memoarerna är ingen nostalgisk tillbakablick, men Schori känner inte igen socialdemokraterna. Med Göran Persson vid makten skedde en omsvängning - där är Schori mycket tydlig – och inte bara i Mellanösternfrågan, där Persson uttalade att det var hög tid att göra slut på Palme/Andersson-linjen, ”nu var det andra bullar”. Debatten under Palmetiden, slår han fast, uppvisade civilkurage hos ledare som Willy Brandt, Palme, Bruno Kreisky, Sten Andersson och Horvald Stoltenberg och den gav uttryck för ideologisk klarhet och tankeutbyte om livsviktiga frågor. Varför inga politiker idag får samma genomslagskraft beror på det intellektuella förfallet - läser jag mellan raderna - det och en rädsla för att förlora maktpositioner. Och ”Fredsåret 2014”, som en grupp engagerade medborgare lanserat, är uppenbart ingenting för partierna.
Det ger inga träffar på UD: s hemsida och socialdemokraterna har inte heller tagit tillfället till ett offentligt samtal om krig och fred. ”Var förklaringen att de som i över tio år stått bakom det svenska militära engagemanget i Afghanistan ville undvika en debatt?” Sverige, menar han, riskerar att låsa in sig i ett exportbehov av krigsmaterial och han ställer den fråga som många vill ha ett svar på: Varför ägnas inga toppmöten inom EU, eller en svensk regeringsöverläggning, åt att analysera våldets och krigets orsaker?
Schoris initierade porträtt av ledande politiker i världen gör memoarerna till en världspolitikens bildningsroman. Kontakterna med befrielserörelserna i Afrika och Portugal och med det nya Östeuropa efter murens fall, Palestinafrågan och Säpos hemligstämplade dokument (om Schori), skildras med stort engagemang och, i fallet Säpo, lika stor förundran. Som kabinettssekreterare, biträdande utrikesminister, ledamot av Europaparlamentet, FN-ambassadör och FN:s speciella sändebud i Elfenbenskusten har han stor kunskap om hur femtio års ”framgångar” gett upphov till de problem vi idag står inför.
FN är oumbärligt, det är hans övertygelse, men behöver reformeras. Det är ett problem att P5:orna, de fem stormakterna, har vetorätt i frågor om krig och fred. Men FN:s generalsekreterare Ban ki-moon, som blev totalsågad av Inga-Britt Ahlenius i boken Mr Chance , är Schori mycket nöjd med. Han visade beslutsamhet i konflikthärdar och var tydlig och engagerad.
Bristen på vision i politiken är frustrerande. Man kan fundera på om den främlingsfientliga attityden fått fäste för att det inte längre finns någon tydlig socioekonomisk beskrivning att känna igen sig i. Att det är partierna själva som gett utrymme för intolerans i politiken.