Bildkonstnär med tiden i tankarna

Vi sitter i hennes kök i Sanden, Gammelgården som mannen vi frågade om vägen sa. Det är ett stort hus med många småbyggnader som flyttats runt på tomten. Sanden ligger i Porsi en bit norr om Vuollerim. Nedanför flyter Lule älv, utbyggd för vattenkraft på flera ställen. Det är därför man flyttat husen, älven har förvandlats till kraftverksdamm och beter sig onaturligt. - När de har problem med kärnkraftverken märker vi det, säger Eva Stina Sandling. Vattennivåerna förändras hastigt. På vintrarna hänger och knakar isarna i stränderna för att dan därpå flyta upp igen. Hit till barndomshemmet flyttade familjen från att ha bott en kort period i Arvidsjaur. Det var efter att hon utbildat sig i Boden, där hon på gymnasiet lärde sig teckna för konstnärskollegan Tex Berg, på folkhögskolan i Sunderbyn och Konstfack i Stockholm. Mamman bor i ett hus bredvid. Från ladugård till ateljé Här, på hennes del av jorden, arbetar hon nu som konstnär. Det som i en annan ekonomi var ladugård är i dag ateljé delad med maken, filmaren Gunnar Fogelvik. Och från den lite mörka ladugårdsporten öppnar sig ett mycket ljust rum. Fönstren sitter fortfarande lite högt, och man har tagit upp ett helt nytt, stort. Mitt i rummet står ett torn, en obelisk. "Barndomens mötesplatser längs smala grusvägar var markerade med blå och vitrandiga träpålar, ?Olles strumpor?. Farbror Olle som var byns fotbollsspelare gav namn åt pålarna. ?Olles strumpor?, var viktiga platser iordningställda för rast och möten ..." Så inleder hon den projektbeskrivning som ligger till grund för ställningen i ateljén. Den är en modell för en serie skulpturer som ska placeras ut på olika platser i Jokkmokks kommun. Också de är ett slags mötesplatser, men på ett annat genomtänkt sätt än förebilden längs grusvägarna. Pålens blåvita uttryck ska ersättas med en lamineringsteknik i glas, belysning och text. I bakgrunden finns koordinaterna och frågan om de mänskliga rättigheterna så som den formulerats av FN. - Jag har hållit på med det här projektet i många år nu. Det är en sån bra idé, säger hon. Det innehåller så mycket, jag genomför någon slags undersökning. Bara ordet mötesplats, som används så mycket nu, väcker tankar. Födde många tankar Koordinaterna kom hon i påtaglig kontakt med en sommar i mitten på 1980-talet. Då som medhjälp vid arkeologiska utgrävningar där arbetet görs systematiskt efter ett rutsystem - Det blir hemskt fint när man gräver ned sig, kommenterar hon och jag förstår vad som menas när jag senare ser en bild från den pågående utgrävningen vid Haparandabanan i Sangis. Arbetet i gropen födde många tankar, inte minst kring begreppet tid. Något som blivit en vidare konstnärlig utgångspunkt för Sandling. - Man bär på ett tema som man bearbetar hela livet, som man hela tiden testar. Egentligen ska man inte veta vad det är, säger hon. Hon ser ut över älven och gör en rörelse mot berget på andra sidan vägen. - Jag har arbetat med ett abstrakt tidsbegrepp. Här ser man tiden, känner den i kroppen; älven, vattnet, kretsloppet. Om man har lärt sig läsa landskapet kan man läsa tiden väldigt bra. Men är inte det en väldigt konkret upplevelse av tiden? - Ändå är den så osynlig ... Eva Stina Sandling har under några somrar också arbetat i Tanzania. Det var en del i ett arbete som drevs av Folkhälsoinstitutet och handlade om arbetet mot HIV-epidemin. Hon tecknade mycket och arbetet ledde fram till en komplex utställning, visad bland annat i Luleå på Konstens hus 2004, med många olika material och tekniker representerade. Alla tidsepoker samtidigt - I Tanzania krockar tiden på något sätt, berättar hon. Alla tidsepoker är närvarande samtidigt. Det moderna samhället med en tid där man tar tillvara allting. Något som hon själv har erfarenhet av. I generationer har hennes familj levt i området kring Vuollerim. Morföräldrarna var till exempel ett slags statare, fast det inte hette så utan åbotorpare, som levde i Radnelombolo och av skogen. Morfadern som skogsarbetare på årskorta kontrakt åt SCA medan mormodern drev familjen. Förutom att se till matförsörjningen var hon också mästerspinnerska. - Min mamma fick som barn aldrig röra spinnrocken, men mig lärde hon. Då hade mormor blivit äldre och mindre beroende av den, mindre rädd om ullen, säger Eva Stina Sandling. Hon tror också att det var där bland de äldre och föräldrarna som det konstnärliga intresset väcktes. För textilen, hon är utbildad i textil på Konstfack i Stockholm, men också över huvud taget. - Det handlade om att bygga, laga, ställa till rätta. Hitta på och tänka om. Pappa och hans bror gjorde också revyer. Det var en atmosfär av skapande och uttryck. Det kan ha smittat på något vis, säger hon och ler det där underfundiga leendet som för mig är Eva-Stina Sandling. Det gör att man anar både distans till konstnärskapet och en aldrig vilande hjärna som ofta sysselsätter sig med samhällsfrågor och viktiga ting. - Jag tycker att vi har så lite intressanta och djupa samtal. Det har blivit tystare i samhället. När jag ser diskussionen ni har där nere i Luleå om Sommarbiennalen tänker jag "Vad roligt! Tänk att det är konsten, en bild, som kan sätta igång något." Konsten rör sig i ett luftrum för sig, som en blankrad ungefär, och tänjer sig mot yttrandefriheten. Mänskliga rättigheterna När hon gick på Konstfack i mitten på 1970-talet var intresset för berättelsen, det politiska, i stället stort. I hennes eget arbete finns den också påtagligt med, som i miljögestaltningen hon nu jobbar med. Som bärare av artikeltexter ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen och listan över de som ratificerat för ILO169 önskar hon att hennes skulpturer ska öppna för samtal. Därför är texterna också skrivna på flera språk. Förutom de i Europa vanliga stora språken också nord- och luleå-samiska, samt arabiska. - Visst är det vackert, fint, säger hon och visar på den arabiska skriften, nästan som broderi. På arbetsbordet ligger också en broderad variant av träpålarna, och en stickning i blåmelerat garn. Det visar sig vara en jättelång strumpa i samma rektangulära form som pålarna. Hon har byggt små modeller och i beskrivningen av verket hittar jag tanken på en webbsida. Det verkar vara så hon arbetar, Eva Stina Sandling, undersökande och prövande. Ett sätt som nog är mycket samtida där konstnärens arbete får ta många olika uttryck och förmedlas genom olika medier. - Det har hänt mycket med konstnärsrollen, säger Eva Stina Sandling. Den är så gränsöverskridande i dag. Det tror jag passar henne utmärkt.