Modernitetens hjälte, eller rörelsens virtuos. 25 år efter mordet på Sveavägen lyfter författare och dramatiker fram olika bilder av Olof Palme, men i botten finns ändå en gemensam förhoppning om att inspirera.
Om snart ett år ska Lucas Svensson göra kött och blod av folkhemsikonen Palme på Stockholms stadsteater. Philip Zandén spelar huvudrollen. Svensson, som just nu sitter på kafé i Köpenhamn och finputsar sitt manus, utgår från den åldrade realpolitikern som, med Kjell-Olof Feldt på kassakistan, tvingas minska den välfärdsapparat han byggt upp.
- Om du har väldigt höga ideal och ger dig in i realpolitiken måste du kompromissa om du inte ska bli kastad av hästen. Där kan du aldrig bli helt god, säger Lucas Svensson.
Pjäsen handlar om en socialistisk reformpolitikers smutsiga händer.
- Politiken kostar, men för att klara av att sätta foten fel måste man veta när man gör det, man måste veta var man har röven. Och där tror jag det finns ett problem hos dagens politiker. De rödgröna gav upp sina ideologier för att i stället få makt.
Existentialist
Olof Palme var student i slutet av 1940-talet. Han blev vuxen i efterkrigstidens ideologiska vakuum, framhåller Henrik Berggren, historiker och före detta ledarskribent på Dagens Nyheter. Om Lucas Svensson talar om en stark ideolog lyfter Berggren snarare fram den unge Palme som medveten existentialist à la Sartre.
- Det var ju de författarna han läste, existentialister och 40-talister, och jag tror det moraliska ansvaret var grundläggande för honom. Det finns ingen Gud, det finns inga historiens lagar, utan som individ har man ett ansvar att ta ställning och lösa problem, det tror jag var mycket viktigare för honom. Palme avskydde marxisternas föreställningar om historiska lagar som går åt ett visst håll, säger Henrik Berggren.
Slog an en sträng
Underbara dagar framför oss heter hans över 700 sidor långa och hyllade Palmebiografi från i fjol. Politik är att vilja, lyder ett av Olof Palmes mest kända uttalanden. Berggrens bok slog an en sträng i en samtid som lider svår brist både på politiska visioner och framtidstro. I hans version blir Palme en framstegsoptimist som tror på vetenskap, teknik och stark tillväxt.
- Men man ska inte glömma att det är kopplat till ett väldigt starkt jämlikhetspatos. Moderniteten ska komma all till del.
Varför använder du "jämlikhetspatos" i stället för "klasskamp"?
- Jag tror inte människor kan definieras ideologiskt, vi har andra drivkrafter. För att förstå Palme tycker jag att man måste se till hans grundläggande värderingar som handlar om ett slags avsky för underordning, alla människor ska vara jämlika.
Liksom Henrik Berggren beskriver även Göran Greider en politiker som mer än någon annan, både före och efter, sökte ordets kraft. Palme talade inte med budskap formulerade av politiska reklambyråer. Han ville övertyga människor genom tal som han filade på in i det sista.
I Ingen kommer undan Olof Palme försöker Greider modifiera bilden av den uppburne - och hatade - statsmannen. I tv framstod han ibland som arrogant och elak, men inte inför en levande publik, menar Greider. Där var Palme som bäst. Greider lyfter fram en livepolitiker vars stora lyskraft förklaras av hans förmåga att appellera till den starka socialdemokratiska rörelse som inte längre finns.
- När Sahlin gör ett utspel är det med fokus inriktat på media och det är en jäkla skillnad. Palme retade sig också på medierna, men han visste att det fanns tiotusentals människor ute i landet som uppfattade de budskap han ville sända, som förde ut dem på arbetsplatserna, och det är något helt annat än i dag.
- I dag har vi vant oss vid att politiken utspelas i medierna.