Bilder ur ett inre landskap

Det är som om någon släppt något tungt från hög höjd i Galleri Y och sedan försvunnit med resterna. Golvet är tomt. Där finns inga installationer eller skulpturer, inte ens två bänkar för besökarna att sitta rygg mot rygg på för att titta på Ulrika Mörtbergs målningar. Den tomma golvytan visar sig dock vara en nödvändighet för att kunna uppleva många av verken. De framträder nämligen bäst, eller kanske till och med först, på håll.
Men Ulrika Mörtbergs utställning är ojämn. Det är bara ett par bilder som omedelbart väcker intresset medan annat känns osjälvständigt formulerat; kanske har hon haft bråttom då det mesta är målat under 2006. Dessutom är måleriet ibland utfört med den slags grovhet som kan prägla nybörjare: former förblir färg eller materia som läggs på en duk. Motivet i yttre och inre mening stiger inte fram och verkens titlar framstår som frågetecken.
Sådan är Brinnande stubbe som försöker återge just en brinnande stubbe. Man ser och frågar sig: Och?
Intressantare är då de bilder som framträder på avstånd. En av dem heter Kontakt och här vidrör hennes erfarenhet min. Först upplever jag den banal men vart efter jag backar i rummet blir den mörkblåsvarta vinterhimlen allt djupare, tystnaden alltmer knastrande. De två spretiga granarna, förbundna med varandra med skidspår eller andra trådar, är bildens enda aktörer. Kontakt korresponderar också med den mindre En dröm, som hängts ovanför till vänster. Med sitt månljus är den viktigare för kompositionen än för berättelsen.
De klena träden är ingen tillfällighet, lummighet tycks inte höra till Ulrika Mörtbergs landskap, utan återkommer i flera bilder. Därför är det den risiga granskogen, de mörka vattenhållen i sank mark och ängar som någon slutat så in med timotej, som omger besökaren. Det är nu inget landskapsmåleri hon sysslar med utan världen är befolkad. Ändå är det hur hon låter landskapet vara genombrutet, både genom hur färgen har lagts på och i motiven, av tunna trådar eller kärl än motiven som är viktigare för känslan av liv.
Sedan vet jag inte om det är bilden av det nakna och hårlösa flickebarnet i skogen eller det stora porträttet, eller att flickan återkommer samtidigt som ett par med återfinns i andra verk, som får mig att tänka på Lena Cronqvist. En konstnär som under många år målat ett inre landskap, befolkat det med en familjär krets och använt sitt eget ansikte. För precis så läser jag Ulrika Mörtbergs arbeten och Livet som är utställningens mest intressanta verk. Det samtalar med konsthistoriens alla porträtt samtidigt som symboler som en blå hink med hjortron är mycket personliga. Från tavlan blickar konstnären, ja jag tror det är ett självporträtt, självsäkert ner på besökaren och i ljuset av henne får den lilla flickan i Tillförsikt och den något större tjejen i Rädsla, båda två år gamla verk, samt Hemma en vidare betydelse.