Bilder som klösts och inte kletats fram

Helst skulle konstnären Magnus Svensson vilja kunna säga saker som att hans måleri handlar om "Ådalen 31". - Det vore så enkelt. Nu är det så fruktansvärt sjukt svårt att säga något speciellt om vad mina bilder handlar om. Kanske har de med någon utsatthet att göra. Ensamhet. Det finns något jävligt vackert i att tycka synd om sig själv, det borde alla få göra emellanåt, säger Magnus Svensson på plats i Luleås konsthall. För drygt ett år sedan flyttade han tillbaka till Luleå efter många års konststudier, först på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och senare på Konsthögskolorna i Malmö och Umeå. Visserligen längtade han hem, men kommunens ateljéstipendium som innebar fri arbetslokal ett år ute på Kronan bidrog till beslutet. Nu är det dags för återbetalning i form av en utställning, hans första separata i hemstaden, och den här gången har Magnus Svensson kunnat måla direkt med utställningslokalen i åtanke. Debuterade i Kiruna
Sex stora målningar gjorda på boardskivor, sparsmakade och formsäkra. Till Kiruna, där han debuterade med en separatutställning i våras i projektet tog han med sig bilder ur sin serie som heter precis som författarsystrarna, men utan de särskilda prickarna över e:et - Bronte. Sensuella bilder med hemlighetsfulla kullar, ett klassiskt måleri med urgamla traditioner som rymmer berättelser med oanade tolkningsmöjligheter. På Konsthallen i Luleå tar Magnus Svensson nu åtminstone ett tillfälligt adjö av Bronte som följt honom länge, utan att han vill gå så långt som att kalla dem ett tema. - Men man blir ju less på sig själv, jag ville gå vidare. Rensa bort, bli tydligare i bilderna, men inte i berättandet. Gå mer mot det enkla, säger Magnus Svensson. Murriga landskap
Som mycket ung stod han på Konstlinjen i Sunderbyn och målade murriga landskap, något han är tacksam över i dag eftersom det lärde honom att jobba med färg. I sökandet efter ett eget konstnärligt språk såg han till att göra det svårt för sig. - Jag började syssla med det jag är sämst på, nämligen form. Jag är fortfarande kass, men det här kan kanske vara en början. Och jag avskyr att tala om att vissa partier av en bild är bra, en målning är siffran ett, går inte att dela upp, säger Magnus Svensson som gärna talar om sina bilder som berättelser om platser, om förflyttningar och utmätande av avstånd. - Själv kan jag inte förflytta mig om jag ser tydliga penseldrag, det där klassiska kletmåleriet som de flesta sysslar med. Kanske kan man säga att de här bilderna har klösts fram i stället för att kletas fram. Skinande skelett
I katalogen till den så kallade Spetsutställningen i Kiruna beskrev poeten Linus Gårdfeldt Magnus Svenssons bilder som "historier nedtäljda till skinande skelett". Själv talar konstnären om sina aktuella målningar som "tysta", ett intryck som förstärks av titlar som pekar ut mot rymden. Men en är väldigt jordisk - On the beach. En titel lånad från en Neil Young-platta - "ett jäkligt bra album" - och här en plats som likt flera försetts med lager av tunna hinnor som tonar ut dem i en slags glömska. - Som konstnär för man en knepig tillvaro, inte minst ekonomiskt. Det är klart det tar stopp ibland och man börjar vela. Inför den här utställningen stängde jag in mig några månader i ateljén, släppte inte in någon. Då kom jag igen. Jag gillar att resa mig.