Bilder från modernitetens Malmberget

"Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt" - bekanta rader som får en ironisk klang förflyttade till sammanhanget. Det gäller nog att ha rötter som rotar sig, inte i det konkreta, utan kanske i själva förändringen. Om detta berättar också Erik Holmstedts fotografier från Malmberget, samlade i boken Inte längre mitt hem. Den första sviten är ungdomsbilder från åren 1969 till 1978. De är ganska enkla till utförandet men har en omedelbarhet över sig motivmässigt som omöjliggör varje försök att värja sig. Skulle jag försöka beskriva intrycket skulle det pendla mellan förfäran och fascination. Holmstedt har vänt kameran mot den påtagliga destruktionen. På en av bilderna är man i färd med att riva en gammal turistbyrå. Övervåningen är helt sönderslagen och två män står bland spillrorna och gestikulerar till varandra. Nedervåningens fönster gapar svarta och någon går förbi på gatan och blickar in. Sprängningar av enorma huskroppar. Gruvschakt som slingrar i mörkgrå nyanser. Människor som samtalar, kör bil, cyklar, handlar på ICA-affären. Ja, de lever mitt i allt det där. Har sin vardag där. Jag får ibland kopplingar till de östeuropeiska, planekonomiska jätteexperimenten. Inte till terrorn och despotin, men till det storskaliga tänkandet som inte tar alltför stor mänsklig hänsyn. Samtidigt är det väl som Holmstedt skriver i sitt förord: "Vi var en del av gruvsamhället och något nytt höll på att formas." Vad detta nya är, och om det är till det bättre eller det sämre, kan man sedan diskutera. Den andra bildsviten utgörs av bilder från 2007 till 2008, och kan väl ses som ett återbesök och en avstämning av hur förändringen fallit ut. Eller snarare vittnar de om att förändringen arbetar vidare, är ständigt pågående, bara längs nya vägar. Husen flyttas ju fortfarande. Slits upp med grund och allt, för "omplantering" på annan plats. Dessa bilder har mindre liv i sig. Saknar egentlig gestaltning. De närmar sig det rena dokumenterandet. Säkert nödvändigt och lovvärt, men inte alltid så upphetsande. Här önskar jag att Holmstedt tagit ett par kliv in i bilderna, för att på så vis avlocka verkligheten mer nerv. Mellan de här två avdelningar, som ett snitt eller en avgränsare, ligger en essä av idéhistorikern Sverker Sörlin. Det är en av mina svenska favoritskribenter. Få samtida svenska pennor kan som hans förena elegans och torra fakta. Han är dessutom ofta svår att stänga in i ett fack, somliga skulle säga att han är hal, andra att han är odogmatisk. I sina betraktelser kring Holmstedts fotografier tycker jag emellertid att han har fastnat i ett stundtals okritiskt modernitetsbejakande. Undrar för ett tag om vi tagit del av samma material. I Malmberget, skriver Sörlin, "har vanan ingen makt. Människorna måste alltid söka sig nya vägar." "Malmberget är, och ser ut att förbli, den nya staden. Här börjar man om varje dag, här är därför allt möjligt, kanske också nödvändigt." En vacker lägesbeskrivning, men hur sann är den? Stryker den inte mest medhårs? Sörlin redogör visserligen för baksidorna, men till synes mer för sakens skull. Jag hade gärna sett honom dröja vid en diskussion kring statens och marknadens rovgirighet och symbiotiska förhållande (som det tar sig uttryck i till exempel LKAB:s gruvbrytningar i Malmberget). Vid den moderna världens förändringsraseri och utvecklingsbesatthet. Och vid hemmet - möjligen existerar det bara inom oss.