Bilder av ett återfunnet hem
Ett stort träd, en jättelik tall. Verklighetens tall, Ahkus gamla läketall. Till den fick Outi Pieskis pappa gå för att samla ingredienserna till medicinen farmor tillredde. Den står fortfarande kvar där i den lilla byn Dálvadas, några kilometer utanför Utsjoki i Finland.
MINNEN AV KÄNSLOR. Outi Pieski blandar verkligehetens landskap med minnen av känslor och språk i sin konst.
Foto: Petra Isaksson
I Norrbotten har hon ställt ut tidigare, när hon för några år sedan gästade Agneta Anderssons galleri i Parkalombolo. Utställningen och förberedelserna den gången dokumenterades på film av Ann-Christine Haupt. Några av de stora målningar Outi Pieski nu presenterar på Konsthallen har nyligen visats i Berlin, Haag och Helsingfors. I sin konst rör hon sig väldigt konkret i ett landskap, men också i egna minnen av känslor och språk. I Ahkus läketall växer samiska symboler ut som färgstarka frukter, hennes fjällsidor är befolkade av något som vid närmare beskådande är små tyglappar i rött och blått och fransar av finaste silke rinner ut ur målardukar. Samiska symboler
En del av det material hon på olika sätt väver in i sina målningar har hon hämtat från den samiska dräkten, annat har hon gjort på egen hand. - Jag är inte ute efter att skapa en stereotyp bild av samiskt hantverk. Det jag gör är något annat, det är mitt eget. När jag ställer ut norröver fattar människor det, de ser igenom de samiska symbolerna, uppfattar att det är en slags lek med dem. Men söderöver ser människor ofta det exotiska i just det samiska hantverket, säger Outi Pieski, som målar sina jättelika bilder när de ligger ner på golvet. - Jag har haft en sådan tur som har fått hyra en stor båtbyggarverkstad av mina grannar. Det händer aldrig i en så liten by som vår att man kan få hyra något, vi bor bara fyra familjer där, men plötsligt hände det. Det är som att vinna på lotto. För mig är det viktigt att bilderna är stora, det landskap jag förhåller mig till är mäktigt och jag vill att det ska kännas. Besjälade föremål
Outi Pieski gick ut Bildakademien i Helsingfors för tio år sedan, men redan som barn visste hon att hon skulle bli konstnär. - Jag tror inte att jag är särskilt unik, men jag var ett ganska blygt barn som hittade mina egna platser när jag ritade och målade. Platser där jag tyckte om att vara. Ändå lever jag inte alls i en drömvärld, men jag tycker att det är fint att tänka på att man kan skapa egna rum mitt i vardagslivet. På Konsthallen ställer hon också ut ett videoverk som bygger på små figurer som hon och hennes tvillingdöttrar skapat av ren- och älgben. - När min pappa var liten gjorde barnen leksaker av hornbitar. Små bitar blev ofta djur, men när de gjorde dem till människor sa farmor ifrån. Farmor har också berättat att man aldrig ska titta igenom en hornbit, så därför har jag satt ett smycke i de här, säger Outi Pieski och pekar på öppningarna i några benbitar som utgör detaljer på en av hennes målningar. Som barn tänkte hon sig alltid att de stora fjällen rörde sig, att de liknade djur. - När man vandrar i skogen handlar det inte bara om vad man ser, utan också om hur man känner sig. På något sätt är det som om naturen också ser på den som går där, att blicken återgäldas. Samma känsla vill jag uppnå i mina bilder.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!