Bilder ägnade att roa och förvåna

Trompe l’oeil - franska för att bedra ögat. Enligt krönikören Plinius d.ä. (som omkom i Vesuvius utbrott 79 e.v.t..) tävlade de grekiska konstnärsrivalerna Zeuxis och Parrahasios under 400-talet f.v.t. om vem av dem som kunde få omvärlden att missta konstverket för verkligheten. Zeuxis målade druvor så att duvorna pickade på dem medan Parrahasios vann tävlingen då han till och med lyckades lura Zeuxis själv genom att visa en målning dold bakom ett draperi som Zeuxis försökte dra undan, men där draperiet i själva verket var ett målat bländverk. Renässansens konstnärer som ville pånyttföda antikens mimesisbegrepp - avbildningslära - tog upp trompe l’oeilidéerna på 1400-talet. Genren kom senare att nå sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talen med namn som Hans Holbein d.y., Cornelis Gijsbrechts och Samuel van Hoogstraten. Dessa avbildningsideal fick sig ett grundskott då fotografin uppfanns på 1840-talet och tvingade konstnärerna att ge sig själva ett annat uppdrag. Illusionstanken fördes dock vidare 100 år senare av surrealisterna. På 1940-talet ägnade sig belgaren René Magritte åt att försöka konfundera betraktaren med bilder utförda i det han själv kallade "magisk realism". Britt Tunander som har beskrivit genren i sin bok Bländverk med underrubriken Trompe l’oeil - konsten som bedrar ögat, är konstvetare och journalist. I boken, som har ett mycket rikt bildmaterial, går hon igenom konstartens historiska utveckling och de populäraste motivkretsarna. Utvecklingen går från vanitasmotiven, det vill säga motiv som var ägnade åt att påminna om människans oundvikliga död och därför vikten av moralisk vandel. Motivkretsarna profaneras med tidens sekularisering från kyrkan och under konstartens glansdagar utgör brevstyckena det vanligaste motivet. Det är ett slags anslagstavlor av ådrat trä med korsade band på vilka man satte upp brev, gåspennor, olika avtal, kammar, medaljonger och minnessaker. Ibland målade man draperier framför, med anspelningar på Parrahasios en gång vinnande bländverk. Andra gånger skymtar man föremålen genom halvt öppna glasdörrar, ofta med spruckna glas. Bilderna målades med allra finaste penselarbete där inga penseldrag fick synas. Man utgick från en fixerad betraktelsepunkt så att all skuggverkan utgick från denna. Ljussättningen var oftast riktad snett bakifrån betraktarens position. Det gick inte, om illusionen skulle kunna upprätthållas, att måla in alltför tredimensionella föremål eftersom de gav så markanta skuggor vilka vid betraktandet av bilden skulle avslöja att det var ett bländverk. Ett annat vanligt motiv var bilder där målarduken var uppriven i ett hörn eller helt enkelt baksidan på duken med spännramen som själva motivet. Så hur man än vände på tavlan så var baksidan fram. Vissa perioder sågade man ut figurationer i pannåer för att förstärka illusionen. För att göra barockfesterna lite mer befolkade kunde man beställa målningar där utsågade festdeltagare i naturlig storlek placerades ut i salarnas vinklar och vrår. Trompe l’oeilidén svarar tydligt mot de teatrala dragen i barockepoken. Trots detta var genren inte särskilt högt ansedd. Det var snarare bilder enbart ägnade åt att roa och förvåna. De mest ansedda konstnärerna kom från Nederländerna under den holländska konstens guldålder 1600-talet. Flera av dessa mästare kom av någon underlig anledning att verka i Danmark och detta spillde senare över till Sverige då Cornelis Gijsbrechts tog sig från Köpenhamn till Stockholm där han målade sitt största brevstycke under sin karriär, drygt två meter. En annan stilbildare för svenska konstnärer som ägnade sig åt konstarten var nederländare Cornelis van der Meulen som kom till Stockholm 1679. För den konsthistoriskt intresserade är Britt Tunaders bok ett pionjärverk. Det har inte tidigare funnits någon bok i ämnet på svenska. Bildmaterialet är rikt och bokformatet gör bilderna rättvisa. Det finns en genomgående insikt som tilltalar och som går ut på att upplevelsen av ett konstverk bygger på betraktarens medverkan. "Världen vill bedragas, må den då bedragas" sa kejsar Neros festfixare Petronius, men att medverka är inte detsamma som att vilja bedragas men ett steg på vägen. Vi vill inte helt mista tilliten men vi vill gärna bli överraskade, konstaterar författaren.
Fotnot: Förkortningarna e.v.t. och f.v.t. är så kallade konfessionsneutrala förkortningar för Efter vår tideräkning respektive Före vår tideräkning.

Bilder ägnade att roa och förvåna

Norrbottens-Kurirens konstexpert Bertil Sundstedt har granskat Britt Tunanders nya bok "Bländverk". Det blev till en läsning som både roade och förvånade.