Bilden av Kristus

Den katolska bilden av Jesus har manifesterats i svepduken från Turin. Det är ett tre meter långt tygstycke i vilket det sägs att människosonen sveptes vid begravningen. Utsöndringar från den döda kroppen sägs ha skapat en bild av Jesus på tyget. Detsamma gäller det "heliga anletet" på Veronicas svetteduk som hänger i klosterkyrkan i Manoppello. Det är ett mindre stycke tyg som påstås ha legat över Kristusansiktet ovanpå Turinsvepningen. Där får man en bild av ett ansikte med kluvet skägg omgivet av långt hår och med ögon som tittade uppåt. Ungefär den bild som söndagsskolan eller Jehovas vittnen lanserat. En vit man i yngre medelåldern med ett milt och tilltalande utseende som svarar mot europeiska skönhetsideal. När då Svenska kyrkans mission går ut i världen med en sådan framställning får man vissa bekymmer. Hur identifierar sig människor i Afrika och Asien med en sådan gestalt? De erfarenheter de har av europeiskt utseende har historiskt sett förknippats väldigt mycket med kolonialt förtryck. Mats Hermansson, missionsstrateg (jag blir lite nervös av sådana titlar) vid Svenska kyrkans mission har därför arbetat fram en vandringsutställning där konstnärer från nio länder i Afrika, Asien och Latinamerika inbjudits att arbeta under temat Världens Kristus. En del av den här utställningen har tidigare visats på Norrbottens museum för några år sedan. Ett samarbete mellan stiftet och museet. Den här gången är det verk från Asien som visas upp. Utställningen innehåller mest måleri, men det finns även en del skulptur i lite ovanligare material som exempelvis koreanen Sjin Hye Jungs små barnskulpturer i papier maché eller Battogtokh Turbat från Mongoliet som gestaltat Guds rike i form av en bevingad stigbygel i smide. För ett folk i ett vidsträckt stäppland där hästen är så central i kulturhistorien så kan jag tänka mig att en bevingad stigbygel kan ge gestaltning åt de riktigt stora spörsmålen. Hans landsman Amarsaikhan Namsraijav refererar även han till den mongoliska stäppen i sin stora oljemålning Den stora rörelsen. Den filippinske konstnären Emmanuel Garibay vänder på begreppen. Han framställer Kristusgestalten som en medmänniska vilken som helst, men en som lyssnar med empati. På en bild som refererar till måltiden i Emmaus då Jesus, efter uppståndelsen, blev igenkänd på ett värdshus av två av sina lärjungar, har Garibay gestaltat Jesus som en kvinna på en krog. Hon är inbegripen i ett resonemang med två av gästerna medan den tredje har igenkänt henne och tittar på henne med förskräckt tveksamhet. Det framställningssättet med Jesus som en kvinna eller färgad är inte okontroversiellt. Vid en teaterföreställning på ett college i USA buades en svart Kristus ut på grund av sin hudfärg, den unga (och som man trodde moderna) publiken vägrade acceptera en annan bild än söndagsskolans. I den kristna tron finns det ju en föreställning om att Jesus skall återvända till världen. Frågan är bara ifall detta sker skulle någon komma att känna igen honom, eller kommer allt att upprepas igen, att godheten lönas med döden? Eller finns han/hon redan ibland oss som den gestalt Emmanuel Garibay beskriver? Den goda medmänniskan, den som lyssnar, bryr sig om och känner solidaritet med sin nästa. Ett är säkert han/hon har en hel del att göra i vår samtid.