Från att vara hemvist för det ärliga och sunda har landsbygden blivit något av de efterblivnas vistelseort. Man har i decennier skrattat åt kluriga byaoriginal som Janne Vängman och hans sidekick Vreding, Åsa-Nisse och Klabbarparn. Pistvakter och Sjökvistar har blivit komiska losers ute i byhålorna. Marginaliseringen av landsorten är ett tankemönster. Det är i städerna pengarna, konsumtionsmöjligheterna och tjänsterna finns, där finns institutionerna och besluten. I det moderna projektet och i urbaniseringen finns som baksida ett förnekande av stadens beroende av landsbygden. Valet av staden som livsmiljö kanske var fel, men man offrar gladeligen barnet och kastar ut det med badvattnet. Värderingar, idéer, erfarenheter och uttryck sprungna ur den lantliga myllan värderas inte lika högt som de som spirat ur asfalten. Fråga moderatledaren Anna Kinberg Batra, som säger att ”stockholmare är smartare än lantisar”, men utställaren Carina Kågström har en annan mening. I sin utställning i Galleriet konstaterar hon att Det är inte bättre någon annanstans. Hennes lite stereotypa färglagda teckningar är försedda med underfundiga vitsigt träffande textkommentarer om attityder och företeelser i vår samtid. Jag är emellertid inte helt övertygad om att väggarna i en konsthall är rätt forum för hennes bilder. Jag ser dem hellre i bokform.
I konsthall 3 visar Birgitta Linhart utställningen Air Force 2015. Linhart har Land Art som sin specialitet. Här har hon tagit in sina tredimensionella objekt in i ett utställningsrum vilket märkbart förhöjer och koncentrerar upplevelsen till ren visuell poesi. De luftburna lönnfröna med sina trollsländelika vingar uppträder både som vackra objekt och som aktörer i en blurrigt filmad video. Videon som sådan känns dock mer som samtidskonstens påbjudna krav på moderna medier. Utställningen klarar sig gott utan den.
I Konsthall 2 huserar glesbygdsprofeten pseudonymen Håkki, det vill säga Tomas Eriksson. Han har under lång tid arbetat med sin hembygd som projekt. I en roadmovie Volvo Driver åker han runt och pratar om sin hemtrakt. Han dokumenterar samtidigt som han försöker förklara och förstå varför det är som det är. I en annan skruvad video intervjuar han ett par gubbar från trakten som förlorar sig i en svordomsfull och sanslös skröna om en händelse på sjön som blir mer och mer förvriden vartefter berättelsen utvecklas. Berättelsen I went to Hell and back avviker rätt snabbt från det verkligen skedda och börjar lever sitt eget liv. Konstpubliken kan även interagera genom att skriva svar på frågor om vad som sker mellan glesbygd och storstad. Om det sen löser landsbygdens problem eller ger Håkki några meningsfulla svar låter jag vara osagt.
I Konsthall 1 visar Martin Etherton Friberg & Britt-Marie Jern sin gemensamma utställning Land. Friberg visar temperamålningar medan Jern visar skulpturer och broderier. Måleriet är miljöskildringar där de folktomma landskapen med sina gamla hus mot gråa himlar inte insmickrar. På gårdarna står en tom bil med tända lysen. Någon har tänt en survedsbrasa som pyr och där den stickande röken förenar sig med den tunga himlen. Upptrampade stigar i snön leder bort från det till synes tomma huset.
En igenbommad och instängslad kyrka med vidhängande kyrkogård står frostig mot den vita snön. Målningen hänger mot en textil bakgrund med storblommigt 1970-talsmönster i brunt och orange. Jerns bronsskulpturer talar samma språk. Det övergivna timret ligger och surnar i nedrasade kasar. Forsen i brons har stelnat i sina virvlar. Här flottas inget längre. Möjligen kan någon ”hemvändande”, som tittat till hemgården under sin semester, kasta ut ett drag en regnfri sommarkväll. Utopierna och ambitionerna är förbytta till dystopier.
Konsthallen landsbygdstema känns angeläget i tider som denna då fokuseringen på storstadsregionerna och dess invånare fått groteska proportioner.