Videon är inte längre tillgänglig
Såpbubblans fulländade form är LAB11:s form eller rättare sagt logotyp och av den orsaken steg ett moln av skimrande bubblor mot skyarna igår kväll när konstbiennalen invigdes utanför Norrbottens museum. Burkar hade delats ut till publiken, som uppskattningsvis bestod av 200 personer, och trots att blåsarbetet utfördes med berömlig entusiasm blev resultatet inte fullt så magnifikt som man kanske föreställt sig: en frisk västlig vind drog tämligen omgående med sig bubblorna in bland museiparkens björkar där de upplöstes. Så en himmel täckt av svävande LAB-symboler fick publiken inte glädjas åt.
Men väl utsmyckningar på museets tegelfasad: en flock med fula fladdermöss samt ett par gigantiska tuttar (vilken kupa det rör sig om är svårt att säga men det torde bli en bokstav oerhört långt bak i alfabetet) framställda av specialimporterad indisk hampa: den ena tutten monterad över ett fönster på andra våningen och den andra tutten monterad över ett fönster på tredje våningen: fladdermössen är keramikskulpturer av den tyske konstnären Jan Thomas och kan beskådas genom en kikare längre bort i parken, och jättetuttarna har Roger Rigorth från Schweiz gjort. Museet har aldrig sett så moderligt ut och på samma gång tropiskt; jag måste säga att det klär den rustika byggnaden.
"En stor dag"
Även Dan Lestander från konstnärsgruppen Kilen, tänkte i moderliga banor: arbetet med biennalen jämförde han med en födelse. Utställningen är fullbordad men vägen dit med all planering och alla logistiska utmaningar har tidvis varit smärtsam.
- Det är intressant att se att alla kollegor i Kilengruppen är med fortfarande, och att vi fortfarande är vänner, sade han.
Det är en stor dag, kungjorde landstingets kulturchef Elisabeth Lax som kände sig hedrad av att få vara del i ett evenemang som är så stort och som för ut Norrbotten i konstvärlden. Hon valde att citera den egyptiska konstnären Nagla Samirs ord om att konstbiennaler inte bara handlar om att bygga geografiska broar och sprida konst utan också om att mötas. Citatet applåderades med kraft.
När de konstnärer som ställer ut i och utanför museets lokaler presenterats och det bjudits på förfriskningar tog invigningen en promenad till Kulturens hus. Svenolof Halvares, chef för Konsthallen, berömde arrangörerna i Kilen och utnämnde biennalen till en "kulturell prestation av megastorlek", och att regnet upphört och solen genomträngt molntäcket på invigningsdagen ville han se som ett gott tecken.
Pilar de Burgos, konstproduktionsledare i Kilen, höll ett nästan programmatiskt tal där hon förklarade att hon och hennes kollegor drivs av en tro på att konst kan förändra världen till det bättre.
- Vi lägger ner vår själ i arbetet, detta har vi gjort för konstens skull, inte för pengar, utan vi vill sprida konst, sade hon.
LAB-award
Därefter var det dags för en presentation av samtliga konstnärer, från Luleåsonen Johannes Blomqvist till Barbara Wagner från Brasilien (som var den enda av biennalens deltagare som inte kunde närvara under invigningen). Ett stipendium på 7.000 kronor, LAB-Award, delades ut till Antti Haase från Tornio för hans Porträtt av Elli, en interaktiv videoinstallation där en kvinna berättar om sin obotliga sjukdom. Motiveringen löd: "För ett empatiskt och bräckligt porträtt som rört oss djupt i sin stillhet."
- Jag är mycket rörd, jag har blivit nominerad till priser tidigare, men inte fått något, sade Antti Haase.
Borgmästaren måste förstås göra sitt på en invigning.
- Jag är utskickad från Luleås folk för att skaka era händer, sade Karl Petersen och gick från hand till hand. Vi är stolta över att ha er här. Jag har varit med på fem biennaler men jag ser i Ricky Sandbergs (biennalens projektledare) ögon att det här är en speciell biennal.
Inte utan stolthet berättade han om Kulturens hus, hur många besökare som kommer per år, och vad byggnaden betyder för Luleå.
- Det här huset öppnade vi för er, sade han.