Jag hörde oväsen i korridoren, rop och skrik och dunsar. Vad var detta? Jag närmade mig oväsendet och insåg att det kom från klassrummet jag skulle in i. Just då hade jag ingen glädje av mina akademiska meriter utan blev chockad av den bistra verkligheten.
Denna verklighetschock, som många lärare upplever, finns beskriven i en nyligen utkommen bok, som borde bli en sorts bibel för svensklärare. Två lärarutbildare vid Luleå universitet, Bo Renberg och Ingemar Friberg, har författat boken som fått titeln Svensklärarens påverkan och praktik med undertiteln På spaning efter konsten att undervisa. Den boken hade jag behövt då för att inse att jag inte var ensam om min verklighetschock och för att få idéer om hur jag skulle undervisa.
Renbergs och Fribergs nya handbok på 300 sidor ger författarna utrymme att grundligt diskutera och ge modeller för svensklärarens mångskiftande arbete, förutom ”Tala” och ”Skriva” också ”Läsa”, alltså svensklärarens fantastiska uppdrag att lotsa sina elever in i skönlitteraturen.
Renberg står för bokens första del, som fått titeln Svensklärarens påverkan, varvid Aristoteles klassiska retorik med begreppen ethos, logos och pathos blir en utgångspunkt inte bara för elevernas talövningar utan också för hela svenskundervisningen
Båda författarna söker också stöd i aktuell forskning för sina resonemang kring svensklärarens praktik. Men den grå teorin blir utgångspunkt för lärarpraktiken. Renbergs del av boken ger många handfasta förslag till tal- och skriv- och litteraturpedagogiska övningar.
Trots att den allmänt prisade processkrivningen varit känd sedan 1980-talet används arbetssättet inte i någon större utsträckning i ungdomsskolan enligt Renberg. Jag misstänker att detta beror på att den kräver mycket arbete av både lärare och elever. Jag minns en trött gammal lärare som utbrast ”den som ändå finge dö!” efter att ha lyssnat till en stjärnpedagogs entusiastiska metodbeskrivning under en studiedag.
Friberg står för bokens andra del, Svensklärarens praktik, där han diskuterar skillnaderna mellan teori och praktik och där bland annat just verklighetschocken beskrivs. ”Inte ens rutinerade och luttrade lärare är frikallade från upplevelser av ögonblick då man tycker sig sakna kontroll över sin praktik”, skriver Friberg. Jag kan tillägga att det dessvärre för många lärare inte bara är fråga om ögonblick utan en daglig upplevelse av tillkortakommanden, som kan få till följd att man överger läraryrket.
Något som jag länge anat bekräftas av Friberg: pedagogikforskningen är inte till stor hjälp för läraren i klassrummet.
Friberg visar på lärares behov att utveckla praktisk kunskap. Ett sätt är att ge lärare tillfälle att tillsammans reflektera över sin undervisning. Arbetsgivaren måste ta initiativ till och finansiera denna kompetensutveckling. Läge för fortbildning alltså, varvid lärare delar med sig av sin ”tysta” kunskap och berättar hur man gör när man exempelvis arbetar med skrivprocess och litteraturanalys.
Renberg har illustrerat boken med roliga och tänkvärda teckningar. Svensklärarens påverkan och praktik borde vara givande läsning för både skolledare, lärare och studenter.