I sin mest uppenbara form manifesteras vanitasmotivet i stilleben med dödskallar, timglas, avbrutna pelarkolonner, korpar, liar eller skäror, de sistnämnda refererande till den grekiska guden Kronos, han som råder över tiden. Mer subtila symboler kan vara placeringen av porslin eller glasbägare, som i holländska "pronkstilleven", långt ute på en bordskant för att betraktaren ska inse att föremålet rätt som det är kan falla ner från bordet och festen är slut.
Det var ett blomstilleben av 1600-talskonstnären Jan Davidzoon de Heem på Nationalmuseum som fick Anna-Karin Brus att intressera sig för genren. de Heems fantasifulla blomsterarrangemang, där varje blomma symboliserade något, visade sig vid närmare betraktande vara fyllda av insekter av alla de slag, även de betydelsebärande. Barockmåleriets bilder var späckade av symbolik, läsbara som rebusar för den tidens människor.
Brus, utbildad biolog som hon är, fann en fascinerande bildvärld som talade direkt till henne ur historiens djup. Medvetenheten om biologins komplexitet, och den biokemiska värld allt levande delar, blev nu möjlig att bildmässigt visualisera när hon i de gamla stillebenmålningarna fann en form för detta. Hon hittade inte något nytt, men väl något gammalt, väl värt att vidareutveckla. Grundmaterialet är oftast klippt ur gamla tidskrifter och böcker, de grafiska inslagen är påtagliga så som xylografier och äldre rasterklichéer, allt sammansatt till stilleben mot en svart bakgrund. I blomsterprakten hittar man allehanda djur och insekter, hängande, sovande, klängande, krypande, ätande och väsande. Vaserna som blommorna står i är ofta dekorerade med antika motiv ur den grekiska mytologin. Referenser finns till renässansens, barockens och klassicismens vurm för vårt gemensamma arv, Ad fontes - tillbaka till källorna! Brus leker ohämmat med bildmaterialet, ofta med en humoristisk underton. Hon behandlar de svartvita bilderna med båtlack och oljefärg vilket ger dem en gulnad patina som vore de fynd ur den spanske målarens Francisco de Zurbaráns kvarlåtenskap.
En annan del av utställningen handlar om jaktmotiv. I dessa bilder utgör grunden gamla fotografier som hon klippt och klistrat i. Här stannar tillbakablickarna någonstans till första hälften av 1900-talet. Det bildmaterialet har en mer tendensiös framtoning som tycks vilja diskutera hur vi människor och kanske framförallt vi män som grupp förhåller oss till naturen och med vilken självklarhet vi tillåter oss att exploatera den.
I utställningen ingår även en ljudinstallation med en mängd högtalare runt en metallplanta ur vilka nedpitchad (hastigheten är neddragen) fågelsång ljuder. De nya frekvenserna gör även oss lekmän medvetna om komplexiteten i något så alldagligt som fågelsång.
Anna-Karin Brus utställning lämnar plats för en hel del eftertanke.