1943-2001. Om Laisvallgruvan varit en människa hade hon inte blivit gammal, och det är troligtvis en av orsakerna till att Maria Söderbergs dokumentärfilm Länge leve gruvan, som skildrar demoleringen av gruvans nästan 90 meter höga och utomordentligt stabila betonglav, väcker så starka reaktioner. Laven till det som var Europas största blygruva sprängdes 2006, och fallet var en tung symbol för att industriepoken i Laisvall utanför Arjeplog definitivt var till ända.
- Jag har sett filmen många gånger men är fortfarande rörd. Det har varit en känslosam resa. Gruvan är min, den har varit en del av min uppväxt, säger Maria Söderberg som är född och uppvuxen i Arjeplog men bosatt i Stockholm sedan många år tillbaka.
Redan i början av seklet när verksamheten avvecklades smög hon omkring med sin kamera i underjorden, förfärad och sorgsen över att ingenting dokumenterades. Då befann sig gruvnäringen i svår kris. Boliden stod på fallrepet.
- Ingen hade tid med industriminnen då, säger hon.
Historielöshet
Det är mot bakgrund av detta som hennes berättelse har växt fram. Hon är bekymrad över historielösheten på orten, hur lite folk känner till om sitt eget ursprung. Hon kan inte minnas en enda lektion i skolan om gruvdriften, trots att den i så hög grad präglade kommunen. Sålunda har filmen tillkommit med förvissningen om att hon gör något för framtiden, att hon upprättar ett samtidsdokument för kommande generationer.
- Ofta är det ju lättare att se 6.000 år tillbaka än 60 år tillbaka, säger hon.
Åt helvete
Filmen kretsar kring själva sprängningen, och sprängaren hamnar ofrånkomligen i fokus. Han är enögd efter en dynamitolycka i unga år och utpekar självsäkert åt vilket håll byggnaden ska falla. I september 2006 har busslaster med nyfikna människor anlänt för att beskåda explosionen. Knappen trycks, knallen kommer, rökmoln utvecklas, laven sjunker några meter, men faller gör den då rakt inte. Men ansiktet på sprängaren faller. Det där gick åt helvete, säger han och vänder sig bort. Åskådarna på Björnbergets hylla skrattar, det hörs jubel och någon utbrister: Länge leve gruvan!
Sprängaren flyr till sin byggfutt, där han ska räkna ut vad som gick fel.
Grät
Inför nästa försök en dryg vecka senare underrättas inte allmänheten; endast några få utvalda får närvara. Men den här gången går det vägen. Maria Söderberg sitter i en helikopter när det sker, och brister ut i tårar. Hon liknar den raserade laven vid en nedsparkad gravsten.
- Känslorna låg utanpå skinnet den här dagen. Jag var inte förberedd på den här upplevelsen att till sist se laven falla, jag blev så drabbad av sorg över en epok som var slut, och det kändes som det absoluta. Nu var landmärket för Laisdalen borta, nu skulle aldrig mer någon gruva vara här, alla människor som hade jobbat där, vad skulle de gå till? Det var som att något hade skändats, att man sparkar ner den här symbolen för hela gruvan, och sen plötsligt grinade jag. Så tjejigt och så konstigt, men det bara forsade tårar.
Brytskiva
I dag finns 72 bofasta i Laisvall. Inga barnfamiljer. Gruvarbetarnas bostäder är uppköpta av norrmän som söker rekreation i Laisdalens omgivningar. Där gruvbrytningens byggnader fanns är bara en fläck i landskapet. Sly vandrar in. Renarna ska återfå sitt betesland. Och om Maria Söderberg får som hon vill ska hon rulla dit ett industriminne i form av en brytskiva.
- Någonting måste ju vara kvar. Om man åker till Grängesberg är det ju en stor brytskiva i början av brytområdet, så jag hoppas på det. Jag gillar sådana där monument, jag har blivit inspirerad av alla mina resor i Sovjetunionen.