Betong på Kivik Art Centre

Med 600 ton betong har Antony Gormley landat på Österlen. Han och arkitekten David Chipperfield har skapat ett verk fjärran de skulpturer som gjort den engelske konstnären världsberömd. - Inte alls, säger han själv. Allt handlar om kroppen. Som en fotbollsback går Antony Gormley lös på sitt konstverk. Standing matter no 9 är en skulptur av en man bestående av metallklot i olika storlekar. Runt
figuren ligger en stjärnhimmel av svarta sfärer, som om skulpturens kropp befann sig mitt i en explosion. Eller ligger och ligger. Just nu rullar kloten vilt över golvet i en av de paviljonger som står kvar från förra året då kuratorn Sune Nordgren öppnade Kivik Art Centre på Österlen i Skåne. Spelar i högsta ligan
För något år sedan var Antony Gormley här för att leta efter en plats till det stora verk han och David Chipperfield gjort för Kiviks andra år. Den jättelika betongskapelsen skymtar mellan trädstammarna längre upp i backen, men just nu är konstnären helt fokuserad på den mindre installation han placerat i förra årets paviljong. Han har inte sett den på plats förut och är märkbart upphetsad. - Fantastiskt! Det ser verkligen bra ut, utbrister Antony Gormley. Sen sparkar han omkring sig tills inte en kula ligger kvar på sin ursprungliga plats. Den engelske konstnären har blivit världsberömd för sitt nyskapande sätt att gestalta människokroppen. Till stor del har det att göra med hur han ser på kroppen - och hur han ser på sina skulpturer. - Kroppen är en plats, inte ett före-mål. Vi tror att vi har kontroll över vår kropp, att vi vet allt om den, men kroppen har en egen agenda. Det här är kroppen på en biologisk eller molekylär nivå. Den materia vår kropp består av råkar bara befinna sig där just nu. Den skulle lika gärna kunna vara någon annanstans, säger Antony Gormley och sveper med handen över sitt kosmos i metall. Skulptur eller arkitektur
Kolossen där uppe i backen då? En skapelse som man bara med god vilja kan kalla för skulptur. Antony Gormleys och David Chipperfileds verk ser ut som en trevägskorsning där en bunker, en funkisvilla och en fabriksskorsten kört ihop. - Det här är verkligen arkitektur, eller hur? säger Antony Gormley när han stannar på väg upp till sitt verk. Ja, vad ska man kalla det? Sune Nordgren talar entydigt om de 600 ton betong som staplats på varandra mellan bokarna som "skulpturen". Men
Antony Gormley är inte lika tvärsäker när han skall artbestämma sin skapelse. - Det är både arkitektur och skulptur. Det är arkitektur som är gjord för att betraktaren ska uppleva sig själv. När man går in i verket blir man föremål för sin egen uppmärksamhet, säger han. Vid en första anblick ter sig verket som tronar där uppe i backen helt väsensskild från det som Antony Gormley nyss spelade fotboll med. Men med konstnärens egen förklaring blir sambandet tydligare. - De handlar båda två om att uppleva sig själv. Jag vill att man går in i den här ensam. Mellan två besökare kan det uppstå ett förhållande och det är inte meningen. Tanken är att det ska uppstå en relation mellan verket och betraktaren. Med Standing matter är det likadant. Den är en plats där betraktaren utmanas till att tänka över sin egen kropp, säger han. Antony Gormley berättar att den tanken alltid har utgjort grunden för hans konst. Precis som han vägrar se kroppen som ett föremål vill han inte att betraktaren ska se hans skulpturer som konstföremål. Platser, inte föremål
Hans verk är platser där betraktaren kan uppleva sig själv - koncentrationskammare för introspektion, för att använda hans egna ord. - Mina tidiga verk missförstods
eftersom folk var låsta i uppfattningen om vad en skulptur skall vara. Det har gjort att jag gått mer och mer emot att arbeta med interaktiva verk som det här, säger han och knackar på betongväggen. Sculpture for an objective experience of architecture - Skulptur för en objektiv upplevelse av arkitektur, heter verket han står och känner på. I sak är det banalt: tre lika stora betongvolymer utdragna till olika former och staplade på varandra. Antony Gormley ställer sig under det 16 meter höga torn som gäckande skjuter ut från verkets understa volym. - Wow, 150 ton som pressar rakt ner över huvudet. Det här känns bra, säger han med ett leende. FAKTA Antony Gormley har i sina verk utforskat människokroppen. I sin tidiga karriär fokuserade han på individen och sig själv genom innovativa skulpturer av människor. I senare verk har han utvidgat sitt intresse till att innefatta människokroppen i kollektiva sammanhang. Mothers pride från 1981 bestod av 8 640 brödskivor ur vilka han tagit tuggor för att skapa ett hålrum format efter sin egen kropp. Field-serien invigs 1991. Det senaste verket är från 2003 och består av 200 000 små människoliknande skulpturer gjorda av 125 ton lera. Olika versioner av verket har turnerat i Europa, Asien och USA. Den 20 meter höga Angel of the North, 1998, är en skulptur av en man med 54 meter mellan vingspetsarna. Den är placerad på en kulle vid en motorväg i norra England och ses av runt 30 miljoner bilister per år. Sculpture for an objective experience of architecture är skapat av arkitekten och konstnären Antony Gormley. Under 2008 ska Antony Gormley "ställa ut" 2 400 personer på den fjärde pelaren vid Trafalgar Square i London. Verket ska pågå i 100 dagar Han har också fått i uppdrag att skapa en 48 meter hög skulptur i floden Liffey i Dublin.