Magnus BetnérMagnus Betnér verkar vara en sympatisk person, en sån jag vill vara kompis med. Han slår mot allt och alla på ett sätt som bara den verkligt förorättade mäktar.Efter en anspråkslös entré, det släcks i taket och Betnér kliver in på scenen, skämtas det om Gud, politik och sex. Det är rätt roligt. Jag som aldrig sett honom tidigare blir förvånad över hur grova skämten är. Eller, förvånad, glatt överaskad faktiskt. Känns rätt befriande när folk säger saker om exempelvis kungen som inte går att återge här. Eller går och går, jag vill bara inte vara den som ställer till problem för Magnus Betnér genom att påpeka en rolig bisats som jag dessutom skriver under på själv i stora drag.Betnér är (som DN, faktiskt) oberoende liberal. Han ger sig på kristdemokrater, fanatism och kvällstidningar med samma lakoniska leende. Han lockar sällan till gapskratt men det är helt ok med mig. Min invändning är snarare den att han säger att alla har rätt att göra som de vill. Vilket känns lite fegt, men det är ju också ett liberalt drag: man får göra som man vill och klantar man sig får man stå där med byxorna på bar gärning, så att säga. Det finns inte så många som honom i Sverige och han gör en bra och nödvändig grej. Det går inte att invända mot en som får folk att skratta åt såväl bögskämt som det idiotiska med homofobi. Det är svårt, om än kanske orättvist, att inte tänka på Sveriges största provokatör i stå upp-sammanhang, Peter Wahlbäck, och i jämförelse känns Betnér lite tam. För i Wahlbäcks sällskap är man genuint rädd, ungefär som att åka på viltsafari med rutorna nedvevade. Han är helt galen medan Betnér är klok, närmast intellektuell, alla skämt om djursex och bajsdrinkar till trots. Betnér får oss att känna oss smarta, Peter Wahlbäck får oss att känna oss friska Jag är övertygad om att båda ryms och behövs i Sverige. Men jag är också säker på vem av dem jag föredrar.
