Berörande i ordets verkliga mening

Medmänsklig tolerans och dialog har inte flyttat fram sina positioner, tvärtom. Omsorgen om sin nästa har blivit omodernt och den moderna människan är bara intresserad av sin egen lycka och framgång. Vi kan undanröja de yttre orsakerna till mänskligt lidande, men på det andliga planet står vi handfallna. Owe Wikström tar itu med det här brännande problemet i boken, Sonjas godhet - fristående fortsättning om vårt förhållande till tiden och till den yttre och inre resan.
En av utgångspunkterna är Sonja, kvinnan som tog hand om mördaren Raskolnikov i Dostojevskijs roman Brott och Straff. Hon tvingas prostituera sig för att försörja syskon och en suput till far. Tåligt låter hon sig förnedras och när hon möter Raskolnikov blir hennes mål att få honom att erkänna sitt brott. När han gör det, och som straff skickas till Sibirien, följer hon med honom och delar hans umbäranden.
Sonjas självutplåningsmission kan man antingen läsa som Dostojevskijs dröm om kvinnan som villigt offrande allt för kärleks skull, eller som en Kristusgestalt utan andra mål än att lida för andras skull. Men det finns ett tredje sätt att närma sig Sonja och jag tror att Owe Wickström har valt det sättet när han gör Sonja till godhetsikon. Han identifierar sig själv med henne.
Raskolnikov är förtappad och längtar efter att komma i hamn, men han är rädd. Sonja personifierar hans stora längtan efter godhet. För Raskolnikov fungerar Sonja som en inre vägvisare och kan han bara lyssna, kan hon ge liv. Hennes prostitution skulle i den här tolkningen vara Raskolnikovs egen skam. "Vad har du gjort med dig själv", frågar Sonja, och sticker därmed kniven i själva lidandets kärna. Det är alltså inte Sonja, utan Raskolnikov själv, som blir prövad genom hennes osjälviska uppoffrande.
Godheten finns, säger Wickström, och Sonja vill visa Raskolnikov att det är just därför som han inte behöver vara rädd.
Människan har ett val, men hur förhåller hon sig till det? Det är med stigande koncentration jag först läser, sedan lyssnar på När jag missar några rader och backar i texten hör jag: mä fobou. Det är grekiska och betyder: "Var inte rädd!"
Det är något mycket uppfordrande med de två orden och med hela den märkliga situation i vilken Wickström hör dem. Han tvekar att berätta. Det här händer när han ligger på sjukhuset efter att mirakulöst ha överlevt ett hjärtstopp. Besökarna har gått hem, sköterskan har tittat in en sista gång för natten och han ligger nu ensam i sjukbädden. Det är då han hör orden, tydligt hör han dem: "mä fobou".
På morgonen är det forskaren i honom som har tolkningsföreträde. Hjärnan hade spelat honom ett spratt. Psykets kompensatoriska strategi: behovet av tröst; tankar om den förlorade sonen; bilden av hela världens belägenhet "en irrande mänsklighet, fjärran från sin faders boning". Det är den rationellt tänkande Wickström, realisten, som finner sig indragen i en fantastisk upplevelse. Men han tvivlar också på sitt analyserande, vill inte tro på slumpen, vill att någon, något, riktat orden med avsikt till just honom.
Wickström är inte bara allmänt sympatisk i sitt grävande efter godhetens arketyp. Han är självutlämnade och sårbar och berörande i ordets verkliga mening.
Vi tror att vi läser en bok, skriver han, när vi i själva verket läser om delar av oss själva. Det är så de riktigt angelägna böckerna fungerar, de som bör finnas i "husapoteket". Sonjas godhet står nu i mitt.