Studerar man en karta över Tyskland framträder Berlin som en liten ö, omgiven av delstaten Brandenburg. Eller ett hjärta. Enklaven Berlin är nästan löjeväckande liten, särskilt i förhållande till sin betydelse för landet. I nära anslutning till denna ö, detta hjärta, ligger Potsdam. Trots att det rör sig om huvudstaden i en annan delstat tar man sig dit med de vanliga, berlinska pendeltågen. "Sluthållplats, avstigning för samtliga passagerare", meddelar högtalarrösten på mekanisk tyska. Några stationer innan passerar man en historisk berömdhet som Wannsee. Det har varit högtryck i ett par veckor, men den tidiga eftermiddag jag kommer till Potsdam är luften kyligare. Ett duggregn har passerat och han som går framför mig på trottoaren, en affärsman i kritstrecksrandig kostym, har en slips som blåst upp och ligger över axeln. Den som kommer gående från Potsdam Bahnhof och följer Breitestraße in mot stadskärnan kan för ett ögonblick tro sig vara fången mellan tider och stilar. 1700-talsarkitektur samsas med nybrutala skapelser från DDR-tiden. Mittemot Naturhistoriska museet ligger en sexshop, som för tillfället skyltar med underkläder i vit latex. Även senkapitalismen har sina trygghetsmarkörer ... Längre fram drar kvarteren liksom ihop sig och blir prydligt välordnade och pittoreska. Farten är loj, gatorna är glest befolkade. Över en trädgårdsmur hänger vitskummande äppelblom. Och snart är jag framme vid Park Sanssouci, det världsarvskyddade slottsområdet med anor från Fredrik den stores tid. Själva huvudslottet, Schloss Sanssouci (sans souci = utan sorger), byggdes 1745-1747, som sommarresidens åt kejsaren. Här tillbringade Fredrik den store många av sina ferier, i ett förhållandevis intimt och personligt rokokoslott. Det var hans önskan att när tiden var inne få dö på slottet. Detta var hans föreställning om ett hem. Det är inte svårt att föreställa sig monarken på slottsgården, blickande ner över de lummiga terrasserna och dammens blanka vattenspegel. Forskning har kunnat belägga att utformandet av slottet Sanssouci i stor utsträckning var hans eget, bland annat genom att jämföra originalskisserna med ritningarna. Den officielle arkitekten Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff hade inte mycket att säga till om. I området finns också det mer vulgära barockslottet Neues Palais och byggnader som Charlottenhofs slott och Kinesiska huset, samt romerskt bad, orangeri och bildgalleri. Lägg därtill en kyrka, en botanisk trädgård och otaliga statyer i klassisk stil. Men det som verkligen lämnar intryck är egentligen inte de ståtliga byggnadsverken, monument över maktens strävan efter omnipotens, utan parken som sådan, det enorma grönområdet. Om den europeiska högkulturen och den borgerliga drömmen har haft konkreta fästpunkter är det på ställen som detta. Gläntor, bäckar, skuggande träd, fåglar som pilar förbi, träbroar - det är något mycket sensuellt över scenen, utan att det för den skull är vykortsnäpet. "Sorglöst" är nog det adjektiv som Fredrik den store skulle ha valt. Inte med osanning.
